Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Marcus Bohlin: Tystnadskrav på biblioteket är inte ett uttryck för klassförakt

När jag gick på gymnasiet så låg biblioteket ungefär mittemellan där jag bodde och skolan. Väldigt ofta så stannade jag till där på vägen hem. Ibland för att läsa en stund, bläddra i någon av tidskrifterna eller kanske låna några skivor (det här var ju långt innan stora delar av musikhistorien fanns bara några klick bort).

Biblioteket öppnade nya världar för mig.

Det var på stadsbiblioteket i Härnösand jag hörde Miles Davis Sketches of Spain – en skiva som jag håller som en av de bästa som spelats in – för första gången. Det var där jag började läsa in mig på de politiska idéernas historia när jag hittade Sven-Erik Liedmans Från Platon till Gorbatjov. Under klassificeringen HC (svensk skönlitteratur) hittade jag Klas Östergrens fenomenala roman Fantomerna.

Om något så är det väl klassförakt att underförstått säga att barn från arbetarklassen eller med sina rötter i andra länder inte kan förväntas förstå att tystnad eller en låg samtalston är det som gäller på ett bibliotek.

Att man skulle prata med låg röst och inte ställa till med en massa oväsen i onödan var en självklarhet. Det är därför för mig helt obegripligt att det överhuvudtaget förs en diskussion om det ska vara tyst på biblioteket eller inte. Det är klart att det ska! Det handlar om att visa respekt för andra människor som läser, studerar eller av andra anledningar har sökt sig till biblioteket för att få en lugn stund.

Det har ingenting med klassförakt eller främlingsfientlighet att göra, något som Roger Mogert (S), kultur- och stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm, påstår. I en kulturartikel i Svenska Dagbladet i veckan skrev Mogert: "Ofta är kraven på det tysta biblioteket kryddade med en god portion främlingsfientlighet eller en väl tilltagen dos klassförakt."

Det är rent av på den nivån att det är svårt att förstå vari klassföraktet eller främlingsfientligheten skulle bestå. Om något så är det väl klassförakt att underförstått säga att barn från arbetarklassen eller med sina rötter i andra länder inte kan förväntas förstå att tystnad eller en låg samtalston är det som gäller på ett bibliotek.

Vem är egentligen betjänt av att biblioteket förvandlas till en stojig fritidsgård?

Intervjuad i Dagens Nyheter förtydligar Mogert sig: "Ja det är klart att det ska vara ordning och reda på biblioteken. Men biblioteken är lite för viktiga för att samtalet om dem ska sluta där. […] Vi måste ha ett större uppdrag till biblioteken än att bara vara en tyst plats."

Fast biblioteken är redan ofta så mycket mer än bara en tyst plats. På Kulturmagasinet i Sundsvall hålls till exempel föreläsningar, på barnavdelningen finns en scen där det spelas barnteater och en riksdagshörna där man kan träffa riksdagsledamöter från länet. Det ser snarlikt ut på många andra håll i landet.

Bibliotek är alltså redan i dag viktiga mötesplatser för människor. Och vem är egentligen betjänt av att biblioteket förvandlas till en stojig fritidsgård? Inte är det de barn från arbetarklassen som söker en lugn plats där de kan få läsa sina läxor eller vidga sina vyer genom att botanisera bland hyllmeter efter hyllmeter med böcker i alla fall.

Läs fler ledare och krönikor på ST.nu

Följ Marcus Bohlin på Facebook