Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Marcus Bohlin: Välfärdsstaten står och faller inte med Leif Östlings skattepengar

Svenskt Näringslivs vd (och tidigare Scania-chefen) Leif Östling framstår inte som särskilt sympatisk när han till Uppdrag Gransknings reporter häver ur sig: Man frågar sig också: Betalar man in 20-30 miljoner per år – vad fan får jag för pengarna? Ett uttalande han senare backade ifrån och kallade slarvigt uttryckt.

Orsaken till uttalandet är att Östling har hamnat i blåsväder efter att SVT har kunnat avslöja att han, liksom många andra höjdare, har undvikit att betala skatt i Sverige för delar av sina inkomster (tjänade i utlandet). Detta genom att ha ett bolag registrerat på Malta, ett land ökänt för sin skattelagstiftning.

Östling har på några år betalat mer i skatt i Sverige än de flesta av oss gör under en hel livstid.

Till Östlings försvar ska sägas att det han har gjort inte är olagligt och han har heller inte nolltaxerat i Sverige. Östling har på några år betalat mer i skatt i Sverige än de flesta av oss gör under en hel livstid. Det är mot bakgrund av detta svårt att utmåla honom som en girigbuk som inte drar sitt strå till stacken.

Ändå är det förstås ett problem när den ekonomiska eliten i samhället mer eller mindre kan välja hur mycket skatt de ska betala medan andra gott får finna sig i att bära den börda som de folkvalda har lagt på oss. Men är man missnöjd med rådande ordning så bör man rikta sin ilska åt rätt håll. Att människor utnyttjar lagar och regler på ett sätt som är mest förmånligt för dem är inte förbehållet eliten. Handen på hjärtat så är det nog få som gladligen betalar mer skatt än de behöver. Det är alltså regelverken som bör ändras.

Välfärdsstaten står och faller inte med att några superhöginkomsttagare skatteplanerar, viktigare för att modellen ska vara långsiktigt hållbar är att fler arbetar och bidrar till systemet.

Apropå Östling uttalande som återges i början av denna text så är det förstås så att Östling tillhör dem som hade klarat sig bra också i ett samhälle utan den generella välfärdspolitik som Sverige bedriver. Samtidigt bygger hela välfärdsmodellen på att den som har stora inkomster är nettobetalare medan de med små inkomster – de som kanske är sjuka eller arbetslösa – är nettomottagare. Det brukar sammanfattas med devisen av var och en efter förmåga åt var och en efter behov.

Välfärdsstaten står och faller inte med att några superhöginkomsttagare skatteplanerar, viktigare för att modellen ska vara långsiktigt hållbar är att fler arbetar och bidrar till systemet. Problemet med Östlings agerande är att det undergräver legitimiteten för den generella välfärdspolitiken. Tankar som varför ska jag betala skatt och jobba vitt när eliten skatteplanerar och försöker undkomma? är förödande. Sådana tankar riskerar att underblåsas av den typ av agerande som Östling nu har blivit en symbol för.