Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Märkligt opersonligt språk

/

Riikka Pulkkinen: Sanningen
Översättning: Janina Orlov
Norstedts

Annons

Riikka Pulkkinen slog igenom redan med sin debutroman Gränsen 2006.

Efter sin andra roman, Sanningen, ses hon som Finlands nya litterära stjärnskott. Romanen nominerades till Finlandiapriset, såldes i 70 000 exemplar i Finland och har översatts till ett tiotal språk. Nu också till svenska av Janina Orlov.

"Sanningen" är en familjehistoria som rör sig mellan 60-tal och samtid, förankrad i borgerliga kretsar i Helsingfors. Den har kvaliteter som tidsskildring och viss finess som familjedrama.

Vad den saknar är ett eget språk, ett förhållande till historien den berättar. Pulkkinens språk är märkligt opersonligt, har litet av dramatik och närhet. Det gör att hela berättelsen planar ut, flyter förbi läsaren utan att egentligen engagera.

Berättarperspektivet förskjuts då och då, själva intrigen tycks stundom hamna på avvägar. Egentligen handlar det om Elsa som är döende i cancer. Hennes familj förbereder sig på ett liv utan henne. Maken Marrti, ansedd konstnär, gör det genom att första gången måla hennes porträtt.

Dottern Eleonora, som är läkare, har svårt att förlika sig med insikten att mamman håller på att tyna bort och snart kommer att vara död. Som läkare kan hon se hur livet håller på att ta slut för mamman, en insikt som gör henne förtvivlad mitt i hennes medicinska profession.

Dotterdottern Anna, romanens egentliga huvudperson, försöker fly verkligheten genom att hitta på historier om andra. Men råkar en dag komma familjens okända och förtigna historia på spåren när hon finner en klänning i mormoderns garderob.

Den har tillhört familjens barnflicka för länge sedan, Eeva. Det visar sig att hon var mer än barnflicka – hon var morfar Marttis stora kärlek. Det är om den sanningen hela romanen handlar. Berättelsen rör sig mellan Annas liv i dag och Eevas liv då, på 60-talet, som barnflicka och mannens älskarinna.

En litet banal familjehistoria kan tyckas, och egentligen är det just så Riikka Pulkkinen berättar den. Vilket kanske är finessen och värdet med hennes roman: den gör aldrig mer dramatik av historien än det kan tänkas vara i verkligheten.

Så flyter historien vidare, går en del omvägar, halkar in på litet udda spår. Och tycks liksom dunsta bort i Pulkkinens opersonliga, nästan tafatta språk och berättarstil.

Annons