Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Matsson gav mig allt Mourinho stal

Annons

José Mourinho fick mig att tappa tron. Benny Matsson gav mig hoppet tillbaka.

Det är många mil mellan Vicente Calderón och Ånge IP. Men uppenbarligen kan mitt i Sverige vara mycket mer sevärt än centrala Madrid. Även om Ånge kan vara lite mer kulet.

Det var med förväntan och längtan jag bänkade mig hemma i soffan för att se Atlético Madrid ta emot Chelsea. Den första semifinalen i Champions League. Den första förfesten.

Men José Mourinho är inte killen som bjuder upp till dans, han släpper sällan på tyglarna, han behåller kontrollen. Han vet var han ska parkera den berömda bussen.

Efter en makalöst andefattig 0–0-match var jag missmodig. Det fanns inte antydan till offensiv ambition från Chelsea, Mourinho bjöd på hela sin arsenal av cynism och arrogans.

Fotboll kändes inte så vidare värst kul längre. Jag kände inte gnistan, jag saknade glöden.

Jag låg i fosterställning den natten och grubblade över meningen med liret.

En Valborgseftermiddag på Ånge IP fick mig på bättre tankar.

Ett hett prestigederby mellan två nykomlingar i tvåan. Uppstickarna från västra Medelpad som tog steget från trean, och gänget från de västra delarna av stan som trillade ned från ettan.

Helvita Ånge mot rödblåa Selånger.

"Med lite fantasi kan man få det här till Real Madrid mot Barcelona", konstaterar kollegan Lindahl, fantasifulle Fredrik.

Visst finns det likheter förutom matchställen. Visst finns det några importerade galácticos i Ånge.

Kieron Kenny är en mittbacksbjässe; en stenhård typ, lyckligtvis helt olik såphale Sergio Ramos och fullblodsdåren Pepe. I Selånger kretsar det mesta kring Jens Gustafsson. Xavi? Nja, men motorn och navet är han i alla fall.

Men hur internationella Ånge än är, med den irrationelle mexikanske jänkaren Gustavo Villalobos och den brittiske terriern Lewis Whiteley så är det grabbarna från krokarna som gör det. Det är Oskar Nordlund som gör målen, det är Benny Mattson som hittar på de värsta hyssen.

Daniel Wallsten sköter sig bra på det centrala mittfältet och Daniel Näslund är utmärkt som vänsterback efter paus.

Ånge startade bäst mot Selånger, och har inlett livet i tvåan strålande. Tre segrar och ett kryss imponerar.

En eftermiddag i Ånge gör att jag hittar tillbaka till fotbollens glädje.

Jag slipper se överbetalda divor grina i gräset, jag slipper se José Mourinho stå vid sidlinjen i sin gråsprängda, arroganta prakt.

En eftermiddag i Ånge där alla väder möts på en och samma gång kan vara så mycket bättre än en Mourinhoregisserad 0–0-match på Vicente Caldéron. Lokala profiler som Benny Mattson och Bert Ståhlberg gav mig gnistan tillbaka, de gav mig meningen med liret.

Och att Chelsea missade Champions Leaguefinalen. Det gör mig ingenting.