Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Med dockor på scenen

Dockteater är en speciell form av skådespeleri. I Sverige finns ingen yrkesutbildning.
Men Sofia Hollsten från Sundsvall är ändå professionell dockspelare - efter att ha gått krokiga vägar.

Annons

Det är fredag och Dockteater Tittut besöker Kulturmagasinet med pjäsen "Beatrix värld", baserad på Beatrix Potters sagor.

Läs mer: Beatrix värld

En av de två på scenen, som både agerar som "vanlig" skådespelare och dockförare, är Sofia Hollsten, född i Härnösand och uppvuxen i Sundsvall. Som barn tog hon sånglektioner och sjöng i kulturskolans flickkör, men i gymnasieåldern började hon fundera över teater och att det var kul att arbeta på en scen.

Hon valde humanistiskt program i stället för estetiskt, men tog teater som tillvalsämne. Riktigt biten blev hon efter ett teaterår på Forsa folkhögskola i Hälsingland.

– Det var ett smörgåsbord där jag fick prova på allt. Och det var en mjuk och skyddad tillvaro att bo på internat i kamratgäng, säger hon.

Men porten till kulturvärlden är trång, i alla fall om man vill få sin utkomst där. Hon läste engelska ett halvår; sökte in på Teaterhögskolan men kom inte in. Men hon kom in på teatervetenskapsämnet vid Stockholms universitet och på teaterutbildning vid Kulturama. I teatervetenskapen hade hon barnkultur som huvudämne.

– Jag har alltid varit glad i barn och där fick jag insikt i hur jag bemöter dem. Det blev en spännande ingång till hela kulturperspektivet.

Där ingick praktik och en C-uppsats, där hon skrev om små barns upplevelse av teater. Då passade det bra att be att få komma till Dockteater Tittut, som spelar för publik från 2 års ålder. Där kunde hon möta barnen, prata med dem, se vad de ritade.

– De fastnar för helt andra saker än man som vuxen och dockspelare tror. Ofta är det små saker. Vi vuxna vill att barnen ska förstå allt, men det kan vara lika givande med en upplevelsemässig förståelse.

Inte minst värdefullt var att hon fick hjälpa till med lite av varje hos Tittut. Hon var produktionsassistent, skötte ljus - och så småningom började hon lära sig dockspelet. Och hos Tittut har hon stannat.

– Det var en helt ny värld. På Forsa och Kulturama hade jag spelat traditionell teater, men nu skulle jag arbeta med ett objekt. Energin från mig själv skulle gå ut genom dockan.

– Uttrycket skapar man med rörelsen och med att dockan tittar på publiken. Det är där själen sitter. Varje docka har en unik rörelse, säger Sofia Hollsten.

Hon har ett par kolleger som utbildat sig i London. Här i Sverige är enda möjligheten att bli lärling till en skicklig dockspelare och det tycker Sofia Hollsten är ett fantastiskt sätt att lära sig. Hos Tittut är både hon själv och dockorna rollfigurer.

– I till exempel "Beatrix värld" är det inte så mycket dockspel utan vi är också själva på scenen. Hos Tittut får jag flera sidor av skådespeleriet, och jag har provat på dans också.

Läs mer: Vårens barnkultur i Sundsvall

Det är också underbart, tycker hon, att se vad teatern betyder för barn. Mitt i allt flimmer och all splittring som omger dem är det inga problem att få deras uppmärksamhet under en hel föreställning. Till skillnad mot en skärm bjuder teatern tvåvägskommunikation; någon ser barnen och möter dem personligen.

– Det fungerar för att det finns ett behov av det. I " Beatrix värld" är tempot lugnt, och varje liten bubbla i historien får ta sin tid. Ibland ger vi föreställningar för barn med särskilda behov och förskolepersonal säger att barnen slappnar av totalt. Teater har den förmågan.

– Dockteater ligger dessutom nära barnens värld; det är så de själva leker. Så den gränsen behöver vi inte komma förbi.

I dag är pressen hård på att ungdomar ska hitta sin väg genom livet tidigt. Konkurrensen om arbeten ökar, valen blir mer ödesdigra. Sofia Hollsten för sin del har gått en lång och krokig väg - men ändå hittat fram till det yrke hon allra helst vill ha.

– Ibland avundas jag dem som har vetat ända sedan de var tolv vad de ville bli. Men när jag ser tillbaka har alla mina steg ändå varit positiva, för de har lett mig dit jag är nu.

– Det är slitigt att jobba med en frigrupp. Man bygger, river, kör bil - men jag gillar det, och jag älskar den publik vi spelar för. Det kommer ofta barn som aldrig har varit på teater förut, och den upplevelsen får jag vara med om. Det är en ynnest, säger Sofia Hollsten.