Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Med pennan som vapen

Fem år efter Arabiska våren är det tufft för demokratikämpar i regionen. Khalid Albaih, politisk satirtecknare vars bilder syntes överallt när protesterna startade, är en av dem som fortsätter att testa gränserna.

Annons

Egypten, Sudan, Algeriet, ja till och med Saudiarabien... Trycket är hårt, hela området kokar nu, säger han.

När Arabiska våren bubblade fram i början av 2011 spreds hans teckningar över regionen och blev väggmålningar och posters i Tunisien, på Tahrirtorget och i Beirut. Då var hoppet om förändring stort, men i dag, när drygt fem år har gått, ser mycket mörkt ut.

Allt är hinder, allt! Det är lättare att svara på vilka ljuspunkter som ändå finns, nämligen att vi fortfarande finns här, och jobbar på, säger han till TT under ett besök i Stockholm för att delta i ett samtal om konstnärers roll i Mellanöstern i dag.

Förändring tar tid, påpekar han, och nämner att 80-talisterna, som många räknat ut som ointresserade av politik, var drivande under Arabiska våren och fortfarande är aktiva.

Titta på alla unga som sitter i fängelse nu, alla som kämpar i Syrien... Det är vår generation!

I Saudiarabien finns till exempel en grupp komiker, alla killar, som driver med att kvinnor inte får köra bil i landet. De travesterar Bob Marleys klassiska låt och sjunger "No woman no drive" berättar han med ett snett leende. Själv är han med i två konstnärskollektiv.

Khalid Albaih fortsätter envist sin politiska satir. Efter attacken mot Charlie Hebdo i Paris blev hans teckning av en muslim som anklagas från två håll – både för att vara "en otrogen" och för att vara terrorist – viral.

Jag tecknade den tio minuter efter att jag hörde om attacken. Vi vet vad som hände efter "9/11" (i USA 2001), hur utsatta muslimer blev.

Khalid Albaih är ursprunglingen från Sudan, men lever i exil i Doha, Qatar, med sin fru och två barn på 4 och 1 1/2 år. Men arabvärlden är inte säker för honom, säger han och berättar att hans hustru fungerar som en "första censor":

Hon säger "nej, gör inte så, inte det där, inte just nu...". Hon är väldigt glad över att människor känner till och respekterar mitt arbete, men samtidigt så försöker hon ju helt enkelt att hålla mig vid liv.