Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med smak för skrönor

Lars Huldén: Känt och okänt folk och fä
Schildts

Annons

Lars Huldén kan kalla sig mycket, poet, berättare, professor emeritus, Runebergkännare, Kalevalaöversättare, plus en del annat. Det har gått några år, 82 för att vara noga, sedan han föddes i gården mellan Nederbyn och Storåkern i Munsala, med havet skymtande. I det svenska Finland är han sedan länge en känd figur, även om han aldrig riktigt kommit längre in i teatervärlden än till dörren. Men han har suttit i Svenska teaterns styrelse, liksom i Svenska litteratursällskapets.

Nu tycker han det kan vara dags att minnas. Det sker i berättelsesamlingen ”Känt och okänt folk och fä”; å andra sidan, och typiskt huldénskt, ska man nog inte tro allt han berättar. Han har smak för skrönor, också de som handlar om hans barndom på den österbottniska landsbygden.

Hur var det med katten i kistan? Jodå, den hoppade ur när dödgrävarassistenten Huldén bröt upp locket. Den gamla dam som skulle grävas ned var känd i bygden för sina många kattor; att en av dem hoppat ned i hennes kista när hon var död var inget som förvånade byborna.

Å andra sidan, när unge Huldén tittade, fanns det inget lik i kistan.

Ett av berättelsesamlingens kapitel bär den, möjligen utmanande, rubriken ”Mitt första mord”. Sant? Med Huldén kan man inte så noga veta.

Annat är mer hållbart och trovärdigt.

Sin uppväxt på bondgården skildrar han med lätt nostalgisk längtan tillbaka; numera har han också förvandlat barndomshemmet till sommarbostad. Men hans skildring av landsbygdslivet har många sidor; det realistiska blandas obesvärat med skrönorna, tillsammans berättar de mycket om hur det var att leva där dessa år, några av dem i skuggan av fortsättningskriget.

Om folk och fä berättar Huldén med obesvärat berättarhumör, hamnar på avvägar från historien ibland, som är detta nedskrivet muntligt berättande. En av de mer minnesvärda berättelserna handlar om traktorer och slutar när Huldén som svensk delegat på kongress i USA hamnar hos en indianstam och finner en Fordson Major. Den finske gästen kan inte motstå frestelsen att klättra upp i den, få igång motorn och utföra en traktordans mitt bland de indianska dansare man kommit för att besöka.

Det är nog ingen skröna.

Här finns också stycken om mer kända personer. Med litteraturprofessorns vetenskapliga beläsenhet skriver han, själv född på Runebergsdagen 5 februari, om Runebergs kärleksliv, ”så genomplöjt och överharvat av forskningen, att där snart inte står en enda blomma kvar på fältet”. Och finner, förstås, en del nytt som undgått tidigare forskare i ämnet.

Som att där fanns inte bara en Fredrika, henne han gifte sig med men också Fredrika Juvelius, en ungdomskärlek han behöll kontakten med till slutet. ”Skulle de men veta hur mycket jag hållit av henne”, sade skalden en gång, för länge sedan gammal.

Men här berättas också om hur Runeberg ilsknade till på Carl Olof Cronstedt, kommendanten på Sveaborg som under kriget 1808—1809 lyssnade till de gamla önskemålen att skilja Finland från Sverige och, kanske mer av det skälet än de militära, gav upp fästningen och därmed beredde vägen för Finlands förvandling till ryskt storfurstendöme i drygt 100 år framåt.

Runeberg förlät honom aldrig men valde finkänsligt nog att publicera dikten om Sveaborg först när Cronstedt varit död i drygt 25 år:

Ett annat kapitel utreder frågan om huruvida Bellman verkligen besökte Föglö, en av de mer avlägsna delarna av de öar, holmar och skär som kallas Åland.

Med Bellman slår Huldén sedan följe fram till hans frånfälle. Och finner att historien om Bellman och Ernestina från Föglö på sitt vis var sann: de träffades verkligen, umgicks en del, inte på Föglö men väl på villan Fållan vid Magelunden utanför Stockholm, sensommaren 1773, ”en lycklig tid”.

Damen med katten i kistan har en motsvarighet i den mer kända litteraturvärlden, Edith Södergran, en trogen kattälskare som djupt sörjde sin älskade Totti när han dog.

Många år senare fick Huldén idén att resa en kattstaty av Totti intill Södergrans barndomshem på Karelska nätet. Historien om hur den kom på plats är en av samlingens mer underhållande.

Så håller det på; folk och fä, kända och okända blandas i Lars Huldéns höstbok. Själv reser han just på turné i Finland, med ett besök också i Stockholm, tillsammans med en annan av den finlandssvenska litteraturens veteraner, Bo Carpelan som just skrivit en bok om sin ”Barndom”. Den har, till skillnad från Huldéns, kommit ut också i Sverige; Huldéns är förhoppningsvis på väg, till den svenska läsekretsens glädje.