Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Byforsen – rubrikernas fors

/
  • Bengt-Ola Persson och Jan Gullmark tittar i gamla papper och minns alla turer för att stoppa kraftverksutbyggnaden.
  • Bengt-Ola Persson i sitt hem där han fortfarande har en utsikt mot en älv med vatten som rinner.
  • Jan Gullmark kan konstatera att kampen under 1970-talet inte var förgäves. Det strömmar fortfarande i Byforsen.
  • Måttstocken visar hur högt upp vattnet forsade förbi innan regleringen. Där det svarta tar slut var den normala nivån.
  • En löpsedel från Dagbladet i slutet av 1960-talet. Jan Gullmark sparade allt som skrevs om Byforsen.
  • Tidningssida ur ST och Dagbladet i slutet av 1960-talet. Jan Gullmark sparade allt som skrevs om Byforsen.
  • Tidningssida ur ST och Dagbladet i slutet av 1960-talet. Jan Gullmark sparade allt som skrevs om Byforsen.
  • Tidningssida ur ST och Dagbladet i slutet av 1960-talet. Jan Gullmark sparade allt som skrevs om Byforsen.
  • Tidningssida ur ST och Dagbladet i slutet av 1960-talet. Jan Gullmark sparade allt som skrevs om Byforsen.
  • Tidningssida ur ST och Dagbladet i slutet av 1960-talet. Jan Gullmark sparade allt som skrevs om Byforsen.
  • Tidningssida ur ST och Dagbladet i slutet av 1960-talet. Jan Gullmark sparade allt som skrevs om Byforsen.
  • Under fem års tid före regleringen fanns gästböcker vid Byforsen. I genomsnitt skrev 1 300 personer per år i gästboken. Vilket vittnar om forsens popularitet.

Det handlade om Davids kamp mot Goliat. Så beskrev Sundsvalls Tidning kampen om att rädda Byforsen 1967.
David var markägare och ortsbor i Fränsta. Dåvarande fosfatfabrik som ville torrlägga forsen var Goliat.
Den här kampen gick Goliat segrande ur, även om man inte nådde ända fram.

Annons

Fortfarande strömmar det i Byforsen om än inte lika mäktigt som i fornstora dagar. Detta var den sista stora otämjda forsen från Västerbottensgränsen ner till Halland, konstaterade dåvarande Naturvårdsverk.

En fors som offrades för elproduktion som skulle rädda tillverkningen i fosfatfabriken i Ljungaverk, som då hade 300 anställda. Hade det inte varit för det motstånd som lokalbefolkningen gjorde hade Byforsen i dag knappt varit större än en bäck.

Än i dag så finns konflikter mellan naturintressen och kraftbolaget Fortum som numera äger kraftverksdammen. Men nu är det framför allt kritik från sportfisket som hörs.

– När vattenkraftverket var klart att tas i drift så lades tillverkningen av konstgödsel ner, säger Jan Gullmark, en av förgrundspersonerna i kampen om att rädda Byforsen.

– För oss som kämpade för att rädda forsen stod det ganska tidigt klart att det inte handlade om jobben.

Gödseln som tillverkades i Ljungaverk såldes till olika brukare över hela landet. Orsaken till produktionsstoppet var att råvaran ammoniak kunde framställas billigare ur olja än med vatten, luft och likström. Bolaget byggde en ny fabrik för tillverkning av konstgödsel i Landskrona under mitten av 1960-talet. Det vill säga samtidigt som man argumenterade för jobben i Ljungaverk för att få bygga ut vattenkraften.

Motståndet från många andra intressen var massivt och operation rädda Byforsen startade genom Byforsens vänner.

Det skulle bli en kamp som skapade intresse i hela landet. Det skrevs spaltmeter med artiklar och insändare i ämnet. Även SVT gjorde ett långt inslag om konflikten.

För motståndarna handlade om att rädda Ljungans sista fors. En annan av förgrundspersonerna som var med på den tiden är Bengt-Ola Persson.

– Om industrin fått som den velat hade Byforsen blivit ett svart stenravel och Hångstaselet där Ljungan flöt fram en igenslammad sjöatrapp, säger han.

Bolaget ville torrlägga hela fåran och leda allt vatten från Ljungaverk genom en tunnel som mynnar ut nedanför Byforsen.

Även andra krafter som Naturvårdsrådet, där Torbjörn Fälldin satt ordförande, gav sitt stöd mot en utbyggnad. Naturvårdsverket bedömde forsen 1968 som en riksangelägenhet. Västernorrlands turisttrafikförbund sa nej till planerna på att torrlägga forsen.

Torp som då var en egen kommun ville däremot ha utbyggnaden. Detta genom att säga ja till att bygga om det befintliga kraftverket som uppfördes 1912.

Sedan hände något. Naturvårdsverket ändrade sin ståndpunkt senare under 1968 och menade att riksintresset inte var tillräckligt starkt för att stoppa en damm. Även länets naturvårdsråd bytte fot.

Så kom första vattendomen som innebar att bolaget skulle få bygga ett vattenkraftverk i Ljungaverk och en tunnel. Domen innebar också att bolaget var skyldigt att släppa ut 24 kubikmeter vatten i sekunden i den naturliga älvfåran.

– Med den domen så var det inte lönsamt att bygga ett nytt kraftverk, konstaterar Jan Gullmark.

Domen överklagades och i den högre instansen blev kravet åtta kubikmeter i sekunden.

– Det gör i alla fall att vi fortfarande har en älv som rinner genom byn, säger Bengt-Ola Persson och tittar ut genom sitt vardagsrumsfönster där han ser älven rinna förbi.

– Vi förlorade men vann också, konstaterar han.

Nuvarande ägaren Fortum begärde under 2012 att få minska kravet till fem kubikmeter i sekunden. Detta genom att samtidigt lova att restaurera en fiskväg för 100 000 kronor. Den här gången sade kommunen nej i ett yttrande och tog hjälp av en advokat.

– Fortum försökte ställa fiskevårdsintresset mot vattenföringen i Byforsen, berättar Jan Gullmark.

Försöket misslyckades tack vare advokaten med 60 års erfarenhet av vattenmål. Advokaten vände sig till olika statliga myndigheter och det konstaterades att ansökan om att ändra vattenföringen inte hade laga grund.

I december 2012 kom beslutet att det är åtta kubikmeter som ska gälla även i framtiden. Nu fanns ett ärende i Högsta miljööverdomstolen angående en fiskvandringsväg i Hångforsarna som inte fungerar. Miljödomstolen beslutade att Fortum inte behövde restaurera fiskvandringsvägen.

Vid Byforsens utlopp finns fundament och murade stenslänter. Jan Gullmark är inte helt säker men tror sig veta att det strax före första världskriget påbörjades bygge av en damm.

– Det var tänkt att det skulle bli ett kraftverk här. Men så blev det strejk och efter att strejken tog slut så fortsatte inte bygget. Varför vet jag inte, säger han.

Så alla natur- och fiskeintresserade kan tacka Byforsens vänner för att Byforsen fortfarande finns kvar. Dock inte i samma majestätiska kraft som tidigare. Men det är i alla fall ingen torrfåra i landskapet.

När det gäller den industriella historien i Torps kommun så är det förstås en mycket mer omfattande historia. Klart är att industriell verksamhet fortsatte under många år i Ljungaverk. Under glansperioden fanns det över 10 000 innevånare i kommunen Torp. Men det är en annan berättelse.

– Och Kema Nord som ägde vattenkraften i Ljungaverk under 1970-talet sålde kraftverket, konstaterar Jan Gullmark.

– I stället köpte man i fortsättningen elkraft från andra elbolag. Så blev facit med kopplingen till kraftverksbygget och jobben i Ljungaverk.

Mer läsning

Annons