Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ögonvittnen berättar

/
  • Storgatan före branden. Till höger fasaden på nummer 33, fotografen Hellbergs hus.
  • Hellbergs hus på Storgatan 33 blev helt utbränt. Här låg bland annat Sundsvalls nya telefonstation.

Foto: Sundsvalls Tidnings arkiv
  • Hotell Nord en strålande vårdag några år före branden, fotograferad från Vängåvan. Av hotellet blev bara skorstensmurarna kvar. Men källarmästare Adolf Fredrik Knaust, hans familj och anställda räddade en stor del av inventarierna över till värdshuset Tivoli på andra sidan Selångersån. Man bildade kedja och langade sängkläder och linne medan branden närmade sig.
  • Den breda och lummiga järnvägsparken skyddade centralstationen från branden. Därför ligger den ännu kvar vid början av Storgatan. Men nu rusar E4-trafiken förbi där hästskjutsarna tidigare hämtade tågresenärerna.
  • Ett panorama över den förödande katastrofen. Bilden är tagen från läroverket av hudiksvallsfotografen J O Wiklund. Bland de helt ödelagda tomterna reser sig här och där skeletten av de stenhus som byggts före branden.
    I förgrunden Brödraförsamlingens kyrka som sedan blev ordenslokal för frimurarlogen Bifrost. Till höger syns gamla biblioteket som uppfördes av Schacksällskapet.
    Mitt i bilden skymtar ett litet stenhus med ett runt trapphorn. Det är det hus som ligger öster om Sundsvalls Tidnings nuvarande fastighet, innehållande bland annat anrika Café National.
    Till vänster syns stadshuset med de två flygelbyggnaderna som sedan byggdes samman. Och bakom stadshuset skymtar Sundsvalls Enskilda Banks hus, nuvarande Nordbanken.

Mikael hade stannat hos urmakare Dahlberg för att hjälpa till att rädda lager och inventarier, tills elden var över dem och de måste fly. Samtidigt inträffade en våldsam explosion, troligen orsakad av att elden nått en krutbod i närheten.

Annons

En hel del har skrivits om Sundsvalls-branden genom åren, den mest omfattande branden i Sveriges historia. Men det som skrivits är mest brottstycken lite här och där i skilda böcker och publikationer.

Ett undantag finns dock, det är Sundsvalls Tidning som 50 år efter branden sammanställde en extrabilaga med bland annat ögonvittnesskildringar från händelsen. Då -1938 - levde ännu många av de människor som upplevde branden och kunde berätta om sina intryck från den stora katastrofen.

Bland de intervjuade finns en släkting till en av de personer som omkom i branden. Men i tidningsläggen hittar vi också ett ögonvittne till den tragiska olyckan då en kvinna kastar sig i Bünsowska tjärnen för att släcka elden som flammat upp i hennes kläder. Istället för att förtäras av lågorna drunknar hon i tjärnen.

I Sundsvalls Tidning från den 23 juni 1938 kan vi läsa följande skildringar av katastrofen.

K A Larsson, Heffners:

"Vi var en hop pojkar som samlats vid det populära badstället vid Selångersån nedanför Widegården. Där brukade vi få vara i fred och tumla om i vattnet och roa oss så gott vi kunde utan inblandning av några äldre.

Denna dag höll vi som bäst på med badningen när några pojkar plötsligt skrek: - Det klämtar i kyrkklockan, det brinner säkert!
Vi rusade upp ur vattnet och fick på oss kläderna, vilket inte var någon besvärlig procedur, ty vad som skulle vara kläder var egentligen endast ett par korta byxor och en mer eller mindre ren skjorta.
Redan när vi kom upp på backen sågs rökmoln stiga upp mot skyn. Endast några minuter senare var vi framme vid eldhärden. Elden hade redan nått en affär vid garvare Hamrins.

På södra sidan om brandstället, ungefär där Nordstjernas bryggeri nu är beläget, fanns en massa hopgyttrade hus dit elden nu kastade sig.

Fastän vi pojkar inte var mer än tio-tolv år greps vi av den allmänna förskräckelsen och förstod att faran var överhängande. Slangar och sprutor kom till och lades ut och vatten kördes med hästar, varjämte så kallade vattenkedjor bildades, men allt var lönlöst. Elden kastade sig från det ena huset till det andra och villervallan blev värre och värre. "Staden brinner!" skrek alla till varandra."

En förtvivlad kamp för att rädda lösöret vidtog, berättar K A Larsson. Och samtidigt fick man bevittna hur många ägodelar och varor stals i det kaos som rådde. Några av invånarna väst på stan hade samlat en del värdesaker i säckar för att föra dem i säkerhet. När de kommit en bit på väg kom de ihåg något annat värdefullt som borde räddas, och vände om till sina brinnade hem. De ställde ned säckarna, men när de kom tillbaka för att hämta ägodelarna var de försvunna.

Gästfrihet på Widegården

Många tog sig västerut över Widesbron där så småningom stora upplag av husgeråd, kläder och annat samlades.
På andra sidan Widesbron fanns färgare Peter Wides gård som fick härbärgera många husvilla de första dagarna efter branden. Widegårdens ägare var kända för sin gästfrihet och under de närmaste dagarna tog man emot över 200 personer och bespisade dem så långt matförråden räckte.

Peter Wide omkom i en tågolycka 1904, men hans fru Anna Wide som levde fram till 1951 kunde i ST den 23 juni 1938 berätta:

"När det stod klart att ingen fara var för handen här, blev vår gård snart en tillflykt för många som hemsökts av branden. Man bar hit småbarn, affärsböcker, kläder och annat, tog en matbit ute i köket, där vi lagt upp vad huset förmådde på långbord och rusade så iväg igen för att rädda vad som räddas kunde av lösöre.
Det var en ständig ström av människor som sökte sig hit och på natten fingo vi bädda syskonbädd i alla rum för så många som möjligt. Ute på gårdsplanen och slänten mot vägen slogo också många läger.
Dagen efter branden kommo landsborna in med mjölk och distribuerade längs efter landsvägen till alla som slagit sig ned på vägslänterna. Vår gamla ullbod blev diversehandel efter branden och garvare Hamrin öppnade läderhandel i vår vedbod."

Men för att återgå till händelsernas centrum; Vid Grönborgs bryggeri hade en brandspruta placerats och en vattenkedja bildats ner till Sidsjöbäcken. Hettan var i det närmaste outhärdlig, men brandmanskapet härdade ut och lyckades delvis begränsa elden. Vi återvänder till K A Larssons berättelse:

"Från bryggeriet hade hundratals flaskor öl burits ut och det svettiga brandmanskapet lät sig väl bekomma av flaskornas innehåll.
På norra sidan av Storgatan (dåvarande Stora Nygatan) svepte lågorna fram ända mot den så kallade arbetsinrättningen. Där blev det emellertid stopp och på så sätt räddades även de hundraåriga gårdarna vid Holmgatan."

Men K A Larsson erkänner också att han i ungdomligt oförstånd hörde till dem som tog för sig av det branden lämnade öppet för giriga händer.

"Jag hade själv i åratal längtat efter ett par skridskor och många gånger då jag gått förbi någon järnaffär hade jag kastat kärvänliga blickar på just sådana föremål. Nu fick jag min länge närda önskan uppfylld, ty bland bränderna i en järnaffär hittade jag dagen efter branden ett par sotiga skridskor, och dessa tog jag med mig utan att någon av de närvarande protesterade.
Inom parentes kan sägas att jag sedan omsorgsfullt rengjorde skridskorna och dessa användes sedan många vintrar på skridskobanan."

"Vi pojkar hade givetvis intresse av att göra upptäcktsfärder bland ruinerna, och en gång hade vi också turen att hitta en låda lakritz," fortsätter K A Larsson sin berättelse. "Den hade av värmen smält ihop till en enda stor klump, men den godsaken samt ett par karamellburkar som också innehöll en enda sammanhängade massa hade stor skuld till att våra magar i veckor framöver voro i olag.
Men det var i alla fall fest och jubel dagarna i ända, ty brandens hela olycka voro vi alltför unga för att fatta, och äventyret som vinkade bland brandmurar och skorstenar hade för oss en särskild tjusning.
Med våra föräldrar fingo vi de första nätterna logera ute i det fria på filtar och täcken, och även det tyckte vi pojkar var roligt och intressant."

Panorama

Ett panorama över den förödande katastrofen. Bilden (se bilder t.h.) är tagen från läroverket av hudiksvallsfotografen J O Wiklund. Bland de helt ödelagda tomterna reser sig här och där skeletten av de stenhus som byggts före branden.
I förgrunden Brödraförsamlingens kyrka som sedan blev ordenslokal för frimurarlogen Bifrost. Till höger syns gamla biblioteket som uppfördes av Schacksällskapet.
Mitt i bilden skymtar ett litet stenhus med ett runt trapphorn. Det är det hus som ligger öster om Sundsvalls Tidnings nuvarande fastighet, innehållande bland annat anrika Café National.
Till vänster syns stadshuset med de två flygelbyggnaderna som sedan byggdes samman. Och bakom stadshuset skymtar Sundsvalls Enskilda Banks hus, nuvarande Nordbanken.

Foto: J O Wiklund, Medelpads Fornminnesförenings arkiv.

Mer läsning

Annons