Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Spökhuset som får blodet att isa sig

/
  • Det är cirka 18 mil från Sundsvall till Borgvattnet. Byn ligger i Ragunda kommun i Jämtland. När du kommit till Stugun vet du att du är nära.
  • I det blå rummet hänger ett porträtt av pojken Valter. Han sägs följa en med blicken och har vid några tillfällen gråtit, gapat eller bytt plats med en någon av de andra tavlorna i huset
  • Flera tv-program, tidningar och spökjägare från världens alla hörn har rest till Borgvattnet för att ta del av dess spökerier.
  • När huset verkar lugnt ägnar vi tid åt att läsa hög efter hög med gamla gästböcker. Många hade bara krafsat ner en tackhälsning innan de flydde i skräck från huset.
  • När vi svänger in på Borgvattnets prästgård kan vi alla erkänna vi är skiträdda.
  • På väg mot kyrkogården hör vi ett högt ljud från gårdsplanen, precis som om Andreas låsta bildörr smälldes igen.
  • Med hjälp av
  • Små ljud som knak och dunsar får några av oss att titta uppspelt på varandra, men inget mer händer så vid klockan två bestämmer vi oss för att försöka locka fram anden i glaset.
  • År 1947 satt prästen Erik Lindgren i denna gungstol och blev plötsligt avkastad. Den märkliga historien berättade han för en vän inne i byns kafé. En journalist hörde vad som hänt Erik och skrev en artikel som satte fart på ryktena kring Borgvattnets prästgård som spökhus.
  • När vi ligger under täckena och andas tungt hör vi några steg och en duns följt av ett kort släpande ljud som får adrenalinet att stiga. Trots ljuden och ett ständigt pickande ljud som ett finger trummande mot en ask, lyckas vi somna in och sova gott tills väckarklockan ringer.
  • Utanför varje rum sitter en tavla med kort information som påminner övernattaren om vad den gett sig in på. Här är en tavla med namnen på de präster som bott på gården under åren.
  • Efter en god frukost packar vi våra väskor och lämnar prästgården i Borgvattnet.
  • Inne i Expeditionen sitter några få gamla tidningsartiklar som skvallrar om att prästgården satt skräck i många generationer.
  • Kvinnan Märta sägs kunna uppenbara sig i det gula rummet, och om man skräpar ner kan hon säga ifrån. Hon brukar också gästa det detta rum kallat det blå rummet, det mest beryktade och bokade rummet.
  • I Gråterskornas rum övernattade ett par för inte så länge sedan. På natten vaknade kvinnan av ljudet av en tung kappa som släpades mot golvet. Ljudet gick in i Gråterskornas rum och runt dubbelsängen ett antal gånger. På morgonen förbryllades båda två av mattorna som låg ihopdragna runt sängen.
  • Det rosa rummet brukar förknippas med barnafödelse. Därinne kan barnskrik höras och om man ligger och sover i rummets enda säng kan man bli petad i håret eller bli nedtryckt av en stark kraft.

Inget hus sägs spöka lika mycket som prästgården i Borgvattnet. Dess läskiga historier om bortryckta täcken och märkliga ljud har lett många nyfikna besökare till den avlägsna byn.

Utrustade med ficklampa, kamera, anteckningsblock och lakan styrde vi mot det gamla spökhuset för att få en glimt av den andra världen – om det ens finns nån?

Annons

Redan då vi sitter i bilen på väg mot Borgvattnet i Ragunda kommun är stämningen laddad. Utanför bilfönstret växer sig skogen tätare och bostadsvillorna byts ut mot några få övergivna herrgårdar. Efter ett tags letande ser vi skylten som välkomnar oss till spökprästgården i Borgvattnet och när vi vid skymningen svänger in på grusplanen kan vi alla erkänna – vi är skiträdda.

I det grå nötta husets dörröppning står vår guide Kari Niska och tar emot. Inne väntar nygräddade våfflor och det hela börjar faktiskt kännas lite mysigt.

Vi är nyfikna på att se oss omkring i huset och blir guidade genom de många rysningsframkallande rummen. Kari berättar om matsalen vi nyss satt i. Därinne hade det hörts stampningar från hallen, som om någon skakade av sig snön från sina kängor, och helgen före hade ljuden från ett livligt barnkalas låtit från köket där besökarna också fått en glimt av vad som stod på. Dessutom står den beryktade gungstolen (se faktaruta) inne i matsalen men på grund av dess sköra ålder får inte längre sitta i den. Nästa rum vi går in i kallas Rosa rummet. Där inne kan barnskrik höras och om man ligger och sover i rummets enda säng kan man bli petad i håret eller bli nedtryckt av en stark kraft.

Nästa rum kallas Expeditionen. Tre göteborgare sägs ha sett en man sitta vid bordet men på deras uppmaning lösts upp i tomma intet. I Expeditionen brukar sängöverkasten få mystiska sittmärken eller bli utslätade om du stökat till dem, så innan vi lämnar rummet för övervåningen stökar jag till i en av sängarna för att se om den rörts dagen därpå.

På väg upp för trappan varnar Kari oss för att man kan känna ett kvävande tryck över bröstet. Mycket riktigt, uppe vid trappans slut känner vi att det blir svårare att andas och en lätt tyngd lägger sig över våra axlar precis som om vi befann oss på 4000 meters höjd. På övervåningen finns ett allrum, Gråterskornas rum, Blå rummet och Gula rummet som vetter mot ett hemligt rum utan dörr som ingen någonsin vågat öppna.

För inte så längesedan övernattade ett par i Gråterskornas rum på sin bröllopsresa. Kvinnan vaknade på natten av ljudet av en tung kappa släpandes mot golvet. Ljudet gick in i Gråterskornas rum och runt dubbelsängen ett antal gånger. Kvinnan försökte väcka sin man som avfärdade hennes "påhitt", men på morgonen förbryllades båda två av mattorna som låg ihopdragna runt sängen. En skolklass ska tydligen ha blivit vettskrämd då alla rummets fönsterhaspar plötsligt öppnats. Det gula rummet har två sängar och där sägs Märta kunna uppenbara sig, och om man skräpar ner kan hon säga ifrån. Hon brukar också gästa det blå rummet, det mest beryktade och bokade rummet.

Vi har svårt att bestämma oss för vilket rum vi vill sova i, en sak vet vi i alla fall – vi vill inte sova ensamma. Vi lovar varandra att inte lämna någon ensam på en våning. Medan vi sitter i allrummet och pratar om alla berättelser vi hört från gården är våra öron och ögon så vaksamma på att något läskigt ska hända. Små ljud som knak och dunsar får några av oss att titta uppspelt på varandra, men inget mer händer.

Vi tar med oss spökpinnarna och går ut mot kyrkogården som ligger granne med prästgården. När vi lämnar grusplanen bakom oss hörs ett tydligt och högt ljud, vi blir smått skrämda när ljudet lät precis som Andreas skraltiga bildörr.

Kyrkogården måste faktiskt bekännas vara av den mindre fridfulla sorten. Vi vandrar runt med spökpinnarna vajande i våra händer bland de kala gravstenarna, inga blommor eller gröna buskar syns till. Andreas som inte tror så värst mycket på sånt här övernaturligt gör ett försök att fråga spökpinnarna var den omtalade familjegraven ligger. I stället för att peka mot de stora stenarna han bestämt börjat gå mot pekar spökpinnarna mot det motsatta hållet. Andreas börjar motvilligt gå dit pinnarna leder honom för att finna sig själv stå på just en familjegrav.

Nyfikenheten om vad som föregår i huset tar oss in igen. Vi läser hög efter hög med gamla gästböcker. Till vår besvikelse är stämningen ganska mysig och det enda vi hör är några lätta steg, knäpp och möjligtvis en kvinnosång från gårdsplanen. Några av oss börjar nicka med huvudena och efter en stund har vi dragit fram madrasser och täcken. När vi ligger under täckena och andas tungt hör vi några steg och en duns följt av ett kort släpande ljud som får adrenalinet att stiga en aning. Trots ljuden och ett ständigt pickande ljud som ett finger trummande mot en ask, lyckas vi somna in och sova gott tills väckarklockan ringer.

På morgonen tycks husets skrämmande effekt ha avtagit. Jag vågar till och med gå runt ensam och undersöka alla rum innan frukosten. Inget särskilt verkar ha hänt förutom att sängen jag stökat till i expeditionen är prydligt utslätad och bordet i gråterskornas rum tycks ha flyttats en meter från soffan till sängens fotände. Den utslätade sängen visar sig vara Kari som rättat till den på morgonen, men frågan kring de flyttade bordet kvarstår. Efter en god frukost packar vi våra väskor och lämnar prästgården i Borgvattnet. Redan när vi kliver ut på grusplanen lättar tyngden från bröstet, och ju längre bort vi kommer från byn blir andningen lättare och kroppen rycks sakta upp till ett humör vi nästan glömt vi hade. Detta känns riktigt märkligt, men tydligen så händer det alla som besöker prästgården.

När vi summerar vår upplevelse i Borgvattnet kan vi konstatera att det var en liten besvikelse, vi hade väntat oss mer spökerier och till och med rört vid tanken att vi kanske måste fly hem mitt i natten. Fast utan synen av småbarn, män eller ledsna damer är vi övertygande om att nått märkligt hänger över prästgården i Borgvattnet. Innan vi ens nått Sundsvall är vi sugna på att övernatta där igen.

Annons