Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

18-årige Anton mobbades för sina tics – nu föreläser han om den svåra tiden

/

Omkring en av hundra grabbar i Sverige har diagnosen Tourettes syndrom.
Anton Håkansson i Granloholm plågades så svårt av mobbningen som följde att han tänkte ta sitt liv.
Vid 18 års ålder börjar han nu äntligen få ordning på tillvaron.

Annons

De finns runt omkring oss. Människor som är precis som alla andra, fastän de kan ha lite egenheter för sig. Mellan 0,05 och 1,6 procent av alla skolbarn uppskattas ha symptom och fler pojkar än flickor får diagnosen Tourettes syndrom.

För Sundsvallsgrabben Anton kom beskedet i elva, tolvårsåldern. Tecknen dök upp långt tidigare. Från början handlade det om harklingar, sedan behovet att undvika vissa fält i golvet hemma i köket, grimaser, blinkningar, ryck och skrik.

Efter några år hade föräldrarna Ann och Mats kommit till vägs ände i sin strävan att få ordning på situationen och sökt kontakt med BUP (barn- och ungdomspsykiatrin). Det var över huvud taget jobbigt att hantera Anton hemma och i skolan plågades han av mobbare.

– Det började när jag gick i fyran med utfrysning för att jag inte var den där coola killen. När ticsen kom i sexan blev det mycket värre och efter första veckan i nian bytte jag skola, utan att det blev bättre.

Sakligt och med perspektiv berättar Anton om sina smärtsamma upplevelser. Det handlade oftast om psykisk mobbning, han kallades för tics-mongo, cp-barn och utvecklingsstörd. Även fysisk mobbning förekom. Till exempel fick han ett slag för varje tics som kom.

– Den fysiska mobbningen satte lärarna stopp för, men den psykiska fortsatte. De filmade ticsen och skickade runt dem på skolan och även till andra skolor. Jag kunde höra mina tics när jag satt på bussen. Det förekom även hasardspel, man satte pengar på när mitt nästa tics skulle komma.

– Under tiden som jag hade det som jobbigast med ticsen i skolan så stängde jag mig inne, det var som en försvarsmekanism tror jag. Jag skämdes över min Tourettes och sedan över all mobbning i skolan. Och bland vänner så blev det som att jag försvann i en bubbla för att slippa omvärlden vilket ledde till komplikationer i familjen då de försökte hjälpa mig. 

Hans föräldrar gjorde vad de kunde. Mamma Ann berättar om hur hon testade att hantera sin sons beteenden med bestraffning, belöning, ignorans. Inget hjälpte. De tog även hjälp av familjerådsteamet på socialtjänsten. Samtidigt sökte de hjälp på skolan och tog kontakt med föräldrar till mobbare.

– Vi träffade föräldrarna till killen som filmat mig och det var extremt pinsamt både för honom och mig. Det ledde till att han slutade att filma, men började med hasardspel i stället, fortsätter Anton.

I slutet av åttan var allt som mörkast. Han hade haft mycket tics, kände sig övergiven av en nära kompis och relationen till föräldrarna var usel. Han ifrågasatte sin egen existens och började planera för att få ett slut på alltsammans.

– Tankarna var väldigt detaljerade. Jag var rädd för piller och insåg att det skulle vara svårt att få tag på en pistol. Däremot hade jag läst att vatten blir hårt som betong vid ett fall från 30 meter. Så jag satte mig på bussen till Alnö men bara några minuter från bron ringde en kompis som fick mig att tänka om.

Ett nytt sommarlov kom, Anton bytte skola och på gymnasiet började det vända åt rätt håll. På Realgymnasiet mötte han mer mogna och förstående klasskamrater, fick nya vänner och flickvän och stöttades av lärare och kurator. Och efter flera år med utredningar och kognitiv beteendeterapi på BUP började han äntligen få kontroll på sina tics.

Inför tredje och sista året i somras var Anton så säker på sig själv att han inte längre ville hålla inne med sin diagnos. Först berättade han för sina närmaste, sedan sin klass och hela skolan via sociala medier.

– Under hela den här tiden var det bara jag, mamma och pappa som visste om det. Jag hade sagt att ingen skulle få reda på min Tourettes vilket mina föräldrar respekterade. Men min släkt, framförallt gudmor, farmor och farfar blev jätteförtvivlade när dem inte fick veta och för att jag bara stängde in mig. Nu var jag less på att gömma mig och har bara fått positiva reaktioner.

Det ena har lett till det andra och han har nu även startat hemsida och Facebooksida. Målet är att ge kunskap och öka förståelsen. Anton har också föreläst om sin problematik för sin klass och en annan klass på skolan.

– Jag var jättenervös men det känns viktigt att göra det här. Förr trodde man att Tourettes var en utvecklingsstörning och det tror även många i dag. I själva verket är Tourettes lika med tics, det har inget med min sociala förmåga eller utveckling att göra. Någon grät och alla hade fuktiga ögon när jag berättade om mina självmordstankar och efteråt blev det gruppkramkalas, återger han och visar några snygga powerpoint-bilder ur föreläsningen.

Kvar i dag finns bara tics i ansiktet och magen och Anton hoppas att kunna fortsätta att sprida kunskap genom sina hemsidor och presentationer.

– Jag skulle gärna föreläsa även för mina mobbare, men de är splittrade nu.

Fotnot: Här hittar du till Antons hemsida.

Mer läsning

Annons