Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anna stod vid ett vägskäl mellan liv och död

/

Missbrukare som vill ha hjälp måste få det utan att bevisa drogfrihet.
Det hävdar Sundsvallsbon Anna Thullnérs, före detta missbrukare.
– Ska de bo på järnvägsstationen med en abstinens som kan döda? säger hon.

Annons

Anna Thullnérs missbrukade värktabletter och alkohol i många år.

Redan i 18-årsåldern fick hon tabletter utskrivna mot den värk hon upplevde. På den tiden bodde hon i Sveg.

– Jag hade värk i kroppen och i huvudet. Jag sökte hjälp överallt, hos naprapater, sjukgymnaster, healing och också hos läkare i sjukvården, säger Anna Thullnérs.

Hon fick alla möjliga diagnoser, bland annat fibromyalgi och Hortons huvudvärk.

– Det är så lätt i efterhand att se vad det berodde på. Jag mådde dåligt psykiskt men det förstod jag inte då.

Från sjukvården fick hon recept på starka värktabletter, Tradolan, och beskriver känslan: Det var som att hitta hem.

– Då kunde jag börja leva. Smärtan och ångesten försvann.

För sju år sedan flyttade Anna Thullnérs till Sundsvall, och med i flytten var missbruket av värktabletterna som hon regelbundet fick utskrivna på recept.

Problemet för Anna var att hon åt dem i snabbare takt än hon fick dem utskrivna.

– För att klara av abstinensen under de perioder jag var utan tabletter tog jag till alkohol.

Hon berättar att så länge hon hade tabletterna så kunde hon lura vem som helst, men med alkoholen var det värre att dölja missbruket.

– Skulle alkoholen uppfinnas i dag skulle den säkerligen ha varit förbjuden.

Till slut hade beroendet eskalerat så mycket att hon fick problem med relationen till sin familj. Hon stod i ett vägskäl.

– Ett vägskäl mellan liv och död. Och jag valde livet.

Anna Thullnérs hade då missbrukat tabletter och alkohol under hela sitt vuxna liv, men ändå kunnat sköta sina anställningar.

Hon valde att ringa till sin dåvarande chef och berätta som det var.

– Han blev överraskad men tvekade inte utan fixade ett möte med en läkare.

En vecka senare var hon på behandlingshem.

Innan behandlingen var hon utan tabletter och hanterade abstinensen på sitt vanliga sätt.

– Jag hällde i mig så mycket alkohol som möjligt dagarna innan jag skulle dit.

Att tvingas vara drogfri en månad innan behandlingen, som ibland krävs, skulle inte ha fungerat för henne. Hon tror att det är ett oöverstigligt hinder för många fler.

– Jag har försökt flera gånger men abstinensen har vunnit varje gång.

Tiden på behandlingshemmet Linneagården i Forsa förändrade hennes liv.

– Det var till en början skrämmande att vara där men när jag skulle hem ville jag inte åka, säger Anna Thullners.

Det är nu snart tre år sedan och förutom ett par återfall har hon varit drogfri sedan dess.

– Jag har haft ett stort stöd i min familj, inte minst från min pojkvän som verkligen ställt upp.

– I dag mår jag bättre än jag någonsin gjort.

Mer läsning

Annons