Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bara att hoppas på lagade kompasser

Annons

För något år sedan höggs en äldre man i Härnösand ihjäl tidigt en morgon.

I höstas och vintras drabbades ett äldre par på Skönsmon av stenkastning. Pangade rutor och tunga och onödiga extrakostnader efter ett strävsamt liv. Förutom rädslan och otryggheten.

I våras var turen kommen till Klockarberget i Njurunda.

Den här gången dog ingen, men döda ting for illa och framför allt blev ett pensionärspar misshandlade i anslutning till sitt hem av ett gäng ungdomar – mitt i natten.

Klart man undrar vad det är för fel på dessa människor.

Vart har alla koder tagit vägen? De som berättar vad som är rätt och fel.

Var är magkänslan? Samvete, var länge ett levande begrepp. Och är det förhoppningsvis fortfarande. Den inre kompassen, ni vet.

Nu har domen kommit. Och jag vet inte om kompassen kommer att fungera i framtiden, men vi är ett antal som hoppas.

Visst finns psykopater – och har alltid funnits – i vår värld.

Men alla inblandade i de här ovan nämnda fallen hör förstås inte till den kategorin. Om någon alls.

Och då är det förstås ännu värre. Ännu svårare att förstå.

Å andra sida finns det ju kampsportare som försvarar att man som inom exempelvis MMA får fortsätta utöva våld mot en motståndare som ligger.

Det är lååångt från boxningens "noble art of selfdefence" eller brottningens styrkedemonstration, där man bryter ner motståndaren och placerar dennes skuldror i mattan – och så är det klart.

Ingen extra smäll, för att vara säker, om ni förstår vad jag menar.

Efter händelsen i Njurunda läste jag, att någon beskrev det hela som ett busstreck som gick för långt. Över styr, liksom.

Otroligt. Oavsett om man fyllt 17 eller ännu hellre 21 borde det sunda förnuftet säga, att oavsett vad som hänt och triggat i gång adrenalinsystemet, så ger man sig inte på äldre människor på det sättet. Mitt i natten.

Inte när man passerat äppelpapparåldern med råge och ska försöka kvala in till vuxenvärlden.

Vems är då felet?

Föräldrarnas? Oavsett om de är frånvarande eller av curlingvarianten?

Samhällets?

Tja, samhället ... det är vi, det. Vi har alla ett ansvar för hur vi vill ha det, om vi vill förmedla kompassriktningar och lyssna till magkänslan.

Mer läsning

Annons