Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

David Lagercrantz om tiden på ST: "Länge gick jag runt och fattade ingenting"

/

Jag blev till som journalist på Sundvalls Tidning.

Annons

Jag hade haft en rätt eländig tid i livet, gått ut Journalisthögskolan i Göteborg och sökt hundra jobb, men inte fått ett enda tills en av lärarna på skolan förbarmade sig över mig och såg till att jag fick en anställning på en liten personaltidning på Volvo.

Det var inget idealiskt arbete för en ung man med litterära drömmar. Mest satt jag på min kontorsstol och längtade bort. På fredagarna läste jag platsannonserna i facktidningen Journalisten och en dag såg jag att Sundsvalls Tidning behövde ny kriminalreporter. Jag hade ingen aning om vad en kriminalreporter gjorde. Men det lät häftigt och exotiskt, som skulle jag bli en del av en Raymond Chandlerroman och jag sökte jobbet.

Jag räknade kallt med ett nej. Men kanske var det ont om sökande, eller så vågade nyhetschefen – som hette Nicke Dahlberg – på sig en chansning, och anställa en kille som aldrig skrivit ett kriminalreportage i sitt liv eller ens en nyhetsartikel i en dagstidning. Tjänsten blev min och länge gick jag bara runt på redaktionen och fattade ingenting. Jag kallades för en katastrof, och kanske var det en ganska korrekt beskrivning.

Den här tiden – strax efter Palmemordet – var Dagbladet en pigg, tabloid konkurrent som satsade hårt på kriminaljournalistisk och hade ett par tre begåvade reportrar med goda poliskontakter. Ofta när jag gick till jobbet och såg Dagbladets löpsedel, svor jag högt för mig själv. Ständigt och jämt hade de där killarna snokat rätt på något kriminellt drama jag inte haft en aning om, och jag fick ursäkta och harkla mig inför ST:s redaktionsledning. Jag utstod en del ovett, och på kvällarna hängde jag alltför länge på Skeppsbrokällaren nere vid hamnen. Jag fick till och med kredit på stället.

På dagarna satt jag ensam i ett stort nedrökt rum på tidningen. Bredvid mig, intill en överfull askkopp, stod en plingande polisradio jag inte förstod mig på, och då och då stack en och annan fotograf in huvudet och undrade om jag hört att ambulansen eller polisen var på hit och dit. Jag brukade ljuga att jag givetvis hade full koll. Några muttrade bakom min rygg, och det var nog ingen bra idé att ha idolbilder av Baudelaire och Camus på min anslagstavla. Det förstärkte bara bilden av mig som en litterär snobb som inget hade där att göra.

Men de flesta var snälla och vänliga och gav mig råd. Det fanns ett stort yrkeskunnande på tidningen, och en vild revanschlust som inte lämnat mig sedan dess vaknade i mig. Jag skulle visa de där killarna på Dagbladet. Jag skulle inte missa en enda bra story i fortsättningen och jag började läsa varenda inkommande handling till tingsrätten och gräva i alla tänkbara diarium, och lära mig en hel del trick jag fortfarande har användning av.

Varje dag hade jag långa samtal med rotelcheferna på polisen. Jag skaffade mig en nära relation till stjärnadvokaten Pelle Svensson, och till en del åklagare, och brottslingar, och jag blev lite allmänt sunt paranoid. För första gången i mitt liv arbetade jag hårt, och långsamt gav det resultat. Ofta var det jag och inte grabbarna på Dagbladet som hittade nyheterna först, och jag började älska jobbet. Ibland skickade jag till och med mina artiklar i kuvert till min far, Olof, som annars inte var någon överdriven tillskyndare av kriminaljournalistik.

Jag ska, gissar jag, inte romantisera den här tiden, och gudarna ska veta att jag inte alltid var en förebild för mänskligheten. En kväll somnade jag på en krog bakom några kvarglömda jackor och polisen fick låsa upp för mig i gryningstimmen. (Inget idealiskt sätt att bygga förtroende hos den yrkeskår jag skulle granska och få information ifrån.) Men det var där och då i Sundsvall jag började begripa yrket och förstå värdet inte bara av research och journalistiskt grävande utan också av detaljen, den lilla detalj som ger liv åt de stora dramerna, och jag är nu efteråt djupt tacksam att jag fick börja min karriär på ST. Det var där jag lärde mig stå på egna ben.

Jag höjer ett glas för 175-åringen.

David Lagercrantz

Mer läsning

Annons