Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De var barn till själläkedomens pionjärer

/
  • En före detta patient på rättspsykiatriska avdelningen återvänder för att möta sina minnen.

I lördags träffades ett 70-tal personer i Sundsvall. De har rest från hela landet och några av dem har inte setts på 50 år.
Men alla växte upp under 1940-, 50- och 60-talen vid Sidsjöns sjukhus som barn till läkare, skötare och sköterskor. På lobotomeringens, insulinbehandlingarnas och elchockernas tid.

Annons
Dåre, sinnessjuk, mentalsjuk, psykiskt sjuk.
Namnen har skiftat, och de ideliga bytena speglar kampen mot den negativa stämpel som ständigt satts på dem som har ont i själen, inte i kroppen.
1943 invigdes Statens Sinnessjukhus vid Sidsjön, i dag räknat som ett av de klassiska mentalsjukhusen bredvid till exempel Säter, Beckomberga och Ulleråker. Staten hade just tagit över ansvaret för de psykiskt sjuka, och till nybyggda sjukhus strömmade personal från alla håll i landet.
Liksom fabrikerna var sjukhuset ett område för sig, en egen liten by. Personalen bodde inne på eller nära sjukhusområdet - i Sidsjöns fall i villorna i Burma eller lägenheterna i det rödmålade Stalingrad.
Vi barn var nyinflyttade allesammans, och därför blev det stor sammanhållning. Vi byggde kojor och lekte i skogen, senare idrottade vi, säger Karin Näslund, vars föräldrar började arbeta vid Sidsjön 1943.
Där bodde många barn, så det fanns gott om kompisar. Idrottsplatsen och tennisbanan var mest till för personalen, men vi ungar fick också använda dem, minns Agne Olsson, inflyttad 1949.
Lennart Andersson, som också ingått i den grupp som ordnat återträffen, minns fotbollsmatcherna mot "kriminalpatienterna", de intagna på rättspsyk.
Inget lag spelade så schyst som deras, säger han.
Det var tiden före psykofarmakan, då oroliga, ångestfyllda och aggressiva patienter lades i långbad eller bälte, gavs elchocker eller lobotomerades. Enbart vid Sidsjön ska cirka 500 personer ha lobotomerats under 1940 - och 50-talen.
Några sätt att avhjälpa patienternas problem fanns knappt - mycket handlade om att lugna dem, och det tvång de utsattes för ökade säkert deras ilska. En vårdare kunde nog råka ut för en och annan smocka.
Men de flesta patienter hade inte så svåra problem. Barnen var aldrig rädda utan umgicks naturligt med dem som arbetade i trädgården eller motionerade utomhus. Lennart Andersson fick lära sig allt om hur man sprängde kassaskåp av en gammal dynamitard.
Och när det ordnades danser för patienterna var vi där och dansade med dem, minns Karin Näslund.
I skolan fick barnen förstås höra att de var "Sidsjöbarn". Och skriken från de oroliga avdelningarna var en del av deras vardagsmiljö.
Från specialavdelningen, nuvarande rättspsyk, rymde någon ibland. Men vi var inte rädda då heller, för vi tänkte att de knappast skulle stanna inom området, säger Karin Näslund.
Agne Olsson blev så småningom själv skötare och intygar att psykofarmakan, när den kom, var en verklig revolution.
Vissa menar att man drogar patienterna. Men de har nog aldrig upplevt den gamla tiden och sett hur dessa människor led; hur de var en del av sina hallucinationer, säger han.
Under 1960-talet föddes idén att institutionsvård inte var det bästa för psykiskt sjuka. Nya behandlingar tillkom och psykiatrin började bedrivas som öppenvård eller flytta in på lasaretten som granne med kroppssjukvården. I dag är de gamla mentalsjukhusen nedlagda sedan länge.
De återvändande "Sidsjöbarnen" hittar nu både flyktingförläggning och skola där deras föräldrar förr arbetade. Och de nya brukarna av alla de gamla sjukhusens lokaler har samma sköna natur inpå knutarna. Hur det än var med dåtidens behandlingsidéer så har i alla fall en stått sig: tanken att en vacker miljö är bra för själen.

Mer läsning

Annons