Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det blåser runt Nadia Hamouchi

/

Nadia Hamouchi är musikern med attityd, stark vilja och personlighet - allt det kan man gå långt på.
Och det har den 24-åriga tjejen från Lucksta redan gjort. 

Annons

Hamouchi. Låter lite udda, berätta?

– Pappa kommer från Marocko. Vi åkte dit varje sommar förr. Jag har farmor och massor av kusiner där. Mamma kommer från Lucksta och där växte jag upp med min familj, jag är "minstingen" av fyra barn.

Vad betyder Lucksta för dig?

– Mycket, mormor och morfar bor i Lucksta och jag åker alltid dit när jag kommer hem. Det är en frizon, känna lugnet och bara vara – underbart. Få äta mormors mat och sitta och dricka kaffe och vara med mormor, vi är så lika.

– Jag gick från årskurs ett till fem i Lucksta, man uppskattar den lilla gemytliga skolan mer efteråt. Jag skulle inte alls vilja ha gått i någon annan skola, den var perfekt. Hela lilla byn faktiskt – jag hade en bra uppväxt.

Vad kommer musikintresset från?

– Musiken kom tidig för mig, mamma spelade bastrombon och jobbade som musiklärare. När jag var sex - sju år kom mamma hem med en fiol, jag stängde in mig i ett rum och försökte men det var ingen hit.

– Jag satt ofta vid pianot och klinkade. Kommer fortfarande ihåg när jag satt på pianopallen och dinglade med benen, fötterna nådde inte ner till golvet, och höll i en trumpet. Den kändes superstor och tung, som ett berg men jag blåste och fick fram ljud, då var det roligt. Sen var mamma snabb med att fixa privatlektioner så att jag skulle lära mig mer.

Vad lyssnar du på för musik?

– Det är mycket jazz, gillar den poppiga jazzen. Soul och hiphop växer mer och mer. Jag har letat efter det perfekta soundet men jag har inte hittat det ännu. Det ska vara rätta ingredienserna och den perfekta kryddningen. Jag känner mig mer hemma på jazz men jag drar mer åt hiphop hållet.

Sjunger du också?

– Inte bland folk.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig?

– Det var lite läskigt att komma ut till den "vanliga" världen efter skolan. Men jag känner att jag inte riktigt kommit dit än. Det är kanske för att man inte har det där livet med jobb måndag till fredag 8-17 och längtar till en ledig helg.

– Nu har jag frilansat i 1,5 år och det är jättespännande. Jag livnär mig som musiker, inget annat. Jobbar mycket på helgerna, nästan alla faktiskt. Någon månad är det mycket jobb och nästa lite mindre men jag tar de spelningarna jag får och blir erbjuden. Det känns positivt och jag ser framåt. Jag märker att det här året har jag fått växa väldigt mycket, både som person och musiker. Det har kommit väldigt mycket bra saker till mig.

Vad vill du förmedla med din musik?

– Jag vill göra intryck, starka intryck. Skapa sinnestämning och påverka, som jag gör med Netho.

Netho, vad är det? 

– Nadja Every Track Her Own. Det började som ett skolprojekt hösten 2012, jag skulle skriva en egen låt, text och musik och spela alla instrument själv. Min kompis Daniel Tronelius hjälpte mig med det tekniska. Debutlåten blev "Why Can't We Be Friends". Jag spelar 8 instrument och sjunger. Sen fick jag till ett riktigt hemmabygge till video, klippte och redigerade själv. Kompisarna skrattar fortfarande åt min video. Men det blev mycket beröm, flera större artister som hörde av sig, superroligt.

Började som ett skolprojekt, säger du. Hur slutade det då?

– Jag fortsatte med låt nummer två, "Bli min vardag". Där bjöd jag in gästartister. Dolly Dolores är med och sjunger och Daniel Tronelius spelar trummor. Sen drog vi till Berlin och spelade in videon. Tanken med projektet var att få inspirera unga tjejer. Jag vill nå ut till de yngre, det behövs mer inspiration. Att det finns någon där som ser dem. Just nu är jag inne på tredje låten.

Vad handlar den låten om?

– De andra låtarna har varit lite med glimten i ögat och roliga men nu kommer det lite allvar. Jag är själv förvånad att jag gör just den här låten, med ett seriösare budskap. "Dubbelliv" heter den, det finns så många som lever dubbelliv. Det är en påhittad historia om en man som lever ett vanligt liv med jobb och allt, men när det blir mörkt går han ut i skogen och misshandlar och våldtar kvinnor. Jag nämner i låten: Jag tror inte många föds med hat men tyvärr är vi många med en dubbel livskamrat. Man ser det inte fast det finns.

 Roligaste spelningen?

– Big City Divas - med Titiyo, Kristin Amparo och Jasmine Kara på Göteborgskalaset. Alla på samma spelning. De var väldigt, väldig roligt och jag hoppas att det blir en fortsättning. Det är en otrolig upplevelse att få spela med det stora. Det är några av de främsta.

– Jag har länge haft en dröm, att få spela med Bo kaspers orkester. Det komiska var att det var de som var förband till oss. Oj hur blev det så här, minns jag att jag tänkte.

 Malmö eller Sundsvall?

– Jag har lämnat Sundsvall nu, skulle nog aldrig flytta tillbaka hit. Det som är bättre med Malmö är att det är en perfekt storlek på staden. Den har allt det jag behöver, med musik och allt. Sen är Danmark nära, har varit där och spelat ett par gånger. Danskarna är mer öppna och givmildare och generösare, inte lika sterila. När det är konsert så är svenskarna mer tillbakadragna och tittar mest på, men i Danmark är alla med på ett annat sätt .

Beskriv dig själv med tre ord?

– Driven, morgontrött och (hon funderar länge) måste vara något inom musiken då kanske. Nej, skriv skojare – jag gillar skämt, ordvitsar framför allt.

Hur vill du att folk ska uppfatta dig?

– Jag vill nog att folk ska få inspiration och våga stå upp. Tror att man förknippar trumpetspelande med något nördigt och töntigt men att jag kan bevisa motsatsen. Oj, vad coolt det blev, har jag fått höra.

Du sticker ut lite här och där, är du lite udda?

– Det känns som det och det känns som om att man får lite kredd för att man är lite annorlunda.

 Vad krävs det för att nå dit du har nått? Hur många timmar slit har du lagt ner?

– Det är de där extra timmarna med träning som är viktiga, kanske skippa ett tv-program eller två.

Du fick ett kulturstipendium från Malmö Stad? Vad gjorde du då och varför?

– Ja, i maj ifjol fick jag 35 000 kronor. För att jag tillhör en minoritet i Sverige, kvinnlig instrumentalist. Pengarna jag fick kommer att gå till "Dubbelliv".

Något instrument du inte gillar?

– Oboe, det tillkallar migrän. Det är bara ett himla gnäll. Störigt ljud.

Nämn något man inte visste om dig?

– Jag lägger märke till folks händer, hur de ser ut. "Handkännare" skulle man kunna kalla det för. När jag tänker på en människa så vet jag hur deras händer ser ut, det är undermedvetet. Jag har alltid varit en ganska bra människokännare. Jag vet inte direkt varför det är just händer. Har alltid kollat detaljer och hur folk beter sig.

Om du fick börja om, skulle det bli trumpet igen då?

– Nej, skulle aldrig välja trumpet igen om jag visste hur mycket tid det tar. Det är ett svårt instrument, musklerna i munnen försvinner efter tre dagar. Men jag är jätteglad att jag har fått gjort den resan som jag har gjort med min trumpet. Jag skulle nog välja trummor, jag har spelat lite och jag gillar det. Sen har jag en kärlek för att slå hårt på saker. 

Vad gör du på fritiden?

– Jag gillar att laga mat, allt från oxfilé till gräddiga grytor, men fläskfiléknyten med champinjonsås är min specialare.

Vad bjuder du på om du ska duka upp en trerätters?

– Smördegsknyten med Chèvre och honung, sen blir det oxfilé med whiskeysås och potatisgratäng. Till efterrätt blir det en riktig kladdig kladdkaka med hallon.

Och dryck till?

– En hederlig Norrlands guld.

Så om du inte redan visste vem Nadia Hamouchi är så tycker jag att du ska hålla öron och ögon öppna. För du kommer troligen att få höra och se mer av henne på de stora scenerna i framtiden, den instrumentalistiska tjejen från Lucksta.

Mer läsning