Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det finns så mycket att älska

Annons

Pratar med en kompis om relationer. Han hävdar vikten av att ha gemensamma intressen.

– Vad blir det annars för liv?

– Ett lyckligt, försökte jag. Man har förhoppningsvis skaffat det jobb man vill ha, man bor förhoppningsvis där man vill. Man har vänner man tycker om. En kärleksrelation är väl annat än gemensamma intressen?

Han köpte inte det.

När jag någon dag senare ser artikeln "Hemligheten bakom en lång och lycklig relation" flimra förbi på nätet trycker jag intresserat på länken. Tänker att jag, eftersom jag har en lång och lycklig relation, borde känna igen mig.

Jag läser tipsen och när jag börjar fundera kring par som lever efter dessa tips inser jag att de omöjligt kan existera i verkligheten.

Är du hemma, avbryt det du håller på med och krama din partner när han kommer hem. Det ökar tydligen oxytocinhalten i hjärnan som gör att man känner samhörighet.

Jag tänker på alla gånger jag suttit djupt försjunken i en text eller melodi och Jonas kommit upp för trappan, kikat in på kontoret och vänt då han sett vad jag gör. Vänt för att inte störa.

Jag känner en väldigt stor samhörighet av den gesten. Han förstår mitt arbete och han respekterar det. När jag kommer ner, oavsett när jag kommer ner till honom, frågar han hur arbetet går, intresserar han sig för det jag gör. Skapar aldrig skuld, inte en sur min. Jag behöver kanske inte påpeka att det omvända naturligtvis också gäller?

Jag läser vidare i listan av tips. Ha en öppen dialog. Prata om allt. Alltifrån att berätta vad ni åt till lunch, problem på jobbet till sexfantasier.

Jag avskyr att kallprata. Framför allt med Jonas. Jag vet inte hur jag utan att känna mig helt onaturlig skulle kunna kommentera vädret eller – vad jag ätit till lunch. Den dag han tror att jag vill veta vad han ätit till lunch, då är vårt äktenskap på upphällningen.

På samma sätt som jag känner att mitt intresse för väder och lunchintag är minimalt, på samma sätt blir människor utan inre rum tråkiga för mig. Jag skulle aldrig stå ut att leva med en människa som öppnar sitt inre och serverar det som dagens lunch varje dag.

Nu undrar du kanske hur min fritid ser ut. Den finns typ inte. Jag håller därför hårt i den som ser på mig en sekund, med de där blå ögonen som jag förlorade mig i för 17 år sedan, för att sedan backa och går ner för trappen igen.

Det finns så många sätt att vara tillsammans på. Så mycket att älska varandra för.

De där tipsen är bra, hopknycklade innanför brasveden i kakelugnen. När vi väl sitter där tillsammans och pratar om valet av Alice Bah-Kuhnke som kulturminister och hur Twitter exploderade av förminskande kommentarer på grund av hennes bakgrund som programledare i Disneyklubben. Av allt man kan Twittra om när det kommer till Bah-Kuhnkes imponerande karriär är just detta vad man känner till och därför gör sig stor över.

Sådant pratar vi om när vi möts. Livet och politiken. Vår kärlek. Hur den har överlevt och varför. Vi lär fortsätta prata om det, för vi förstår fortfarande efter alla år inte hur det gått till.

Mer läsning

Annons