Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det mödosamma i att vara ung

/
  • Pjäsen Sitta kvar har premiär den 16 september. Eva Massiri och scenografen Maria Stiernborg bevistar en repetition. Helena Swartling och Hanna Schön spelar tonårstjejerna Madde och Anna.

Jobbet med att skapa en identitet är som tuffast i tonåren.
Identitet intresserar Eva Massiri.
Därför skriver hon om unga och för unga. Snart har hennes nya pjäs Sitta kvar urpremiär hos Teater Västernorrland.

Annons
Fyra tonåringar avtjänar kvarsittning i samma klassrum. En har inga kompisar, en kallas hora i korridorerna, en får ordet bögjävel skrivet på skåpet och en är ligist. Alla slåss på något vis mot normer som ingen är ansvarig för men som alla lyder.
14-årsåldern är den jobbigaste av alla. Så mycket står på spel: man bildar en egen identitet samtidigt som man inte vill vara utanför. Allt jag har skrivit hittills har handlat om identitet, säger Eva Massiri, författare till pjäsen Sitta kvar.
Frågan "Vem är jag?" arbetar vi med hela livet men tydligast i tonåren. Glappet mellan hur vi uppfattar oss själva och hur andra ser på oss bränns också som mest i en ålder då man som mest behöver bli omtyckt. Därför är det mest ungdomspjäser som har flutit ur Eva Massiris penna sedan hon slutade dramatik- och filmmanusutbildningen på Biskops-Arnö folkhögskola 2001.
Jag tänker inte att nu ska jag skriva för en ung publik. Det är samma frågor, samma allvar som i vuxenpjäser. Men det fina med ungdomar är att de inte försöker vara snälla. De ser igenom en direkt och avslöjar all falskhet. Det gillar jag.
Den kärleken har bland annat skapat pjäsen Girlpower för Backateatern i Göteborg. Då fanns flera generationer kvinnor på scenen. Hud mot hud, som tillkom för Backstage på Stockholms Stadsteater, handlar om pappa-sonrelationen. Sitta kvar är Stockholmstjejens första pjäs för Teater Västernorrland.
Kanske är vi vuxna rädda för ungdomar och deras kultur, denna värld som är så stängd för oss.
Man förstår inte, då är det läskigt. Jag såg mycket dålig ungdomsteater när jag var i den åldern. Ofta togs inte de unga på allvar. Du vet, "vi hänger på dem en elgitarr och en skinnjacka" - men man går inte på djupet.
Min egen tonårstid lever starkt kvar i mig. Jag tyckte det var tufft, och ändå har mycket hänt på 15 år. Det är otroligt svårt att få ta plats, att få vara den man är. Sexualiseringen, utseendefixeringen, könsrollerna - allt är starkare i dag. Samhället säger åt en att gå in i ett fack, en roll.
Inspiration får hon när hon läser tidningen och ser nyheter. Då blir hon arg. Hon känner starkt att samhället sviker unga människor; hur vi vuxna misslyckas med att se hur de mår.
Som ung är man i ett limboland. Man förväntas vara vuxen och tänka på framtiden, samtidigt som man har svårt att bli tagen på allvar. Men man måste prata allvar med unga och ta upp jobbiga saker; de vill det. De är inga aliens, säger Eva Massiri.
Själv har hon tagit experthjälp i skrivandet av Sitta kvar. Sundsvallsungdomar har fått ge råd, både om språket och om pjäsen i övrigt.
Det är första gången vi arbetar med referensgrupper och det första vi sa var: vi behöver er. Det är viktigt att ni talar om när det inte känns rätt.
Kanske är det förståeligt att vi vuxna har svårt att hantera ungdomskulturen. Den är rätt ny för oss; det är inte så länge sedan man blev vuxen och arbetsför direkt efter barndomen. Och några enkla metoder att hantera problemet finns inte. Eva Massiri ger inga svar; hon hoppas att de som ser hennes pjäser hittar egna. Och så önskar hon det bästa för sina stackars scenkaraktärer.
Det ska finnas hopp för dem. Det kan gå bra, men det måste inte göra det, säger hon.
Genom allt lyser kärleken till de unga, till försöken att - trots allt - få vara den man är.
Ungdomar är passionerade, det finns så mycket kamp i dem. En del tycker att den där kämpaglöden är naiv, men den är så vacker, säger Eva Massiri.
Det är därför hon hoppas att Sitta kvar blir en vuxenpjäs. Ibland är det vi vuxna som behöver fostras.

Mer läsning

Annons