Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dramatisk första morgon

/

Annons

Jag var 15 år gammal när jag 1974 första gången kom in på Dagbladets redaktion för att prya i två veckor.

Andlöst insöp jag plingandet från teleprintern, skrivmaskinsknattret och röklukten.

Från det att jag var fyra, fem år gammal hade jag drömt om att jobba som journalist, och nu skulle mina drömmar infrias.

En klasskompis som pryat på Dagbladet två veckor tidigare än mig, hade visserligen varnat mig: "Du kommer bara att få sitta på en stol och glo."

Men det hade jag inga som helst planer på att göra.

Dåvarande redaktionschefen Anders "Anjo" Johansson hälsade mig välkommen och efter att ha varit med på mitt livs första morgonmöte fick jag fick sätta mig vid ett skrivbord mitt emot legendaren Sven "Molla" Mohlin.

Dagen kunde inte ha börjat mer dramatiskt.

Molla satt och rökte när han plötsligt tappade cigarretten och föll död ner mot skrivbordet.

Vettskrämd rusade jag bort till Anjo och skrek: "Ring ambulans. Molla har dött."

Anjo tittade på mig och frågade lugnt: "Släckte du hans cigarrett?"

Därefter gick han i maklig takt bort till Mollas bord, tog upp cigarretten som låg och glödde på skrivbordet och släckte den.

"Molla sover bara. Han har sömnsjuka", förklarade han för mig, som fortfarande skakade i hela kroppen.

Anjo trodde nog att jag – som många andra pryo-elever – bara skulle "sitta av tiden". Men där fick han tji.

Jag frågade oupphörligt vad jag skulle göra, och till slut började han ge mig lite enklare uppdrag, "trevlisar", som vi kallar det.

Fick väldigt bra kontakt med en reporter som hette Ylva Blom. När jag berättade för henne om mina planer att bli utrikeskorrespondent på New York Times sade hon:

"Det är bra Irene. Sikta mot stjärnorna så kommer du till Dagbladet."

Hon visste inte hur rätt hon hade.

När min tid som pryo var över, skrev Anjo ett utlåtande som syo-konsulenten stolt visade upp för mig. Där stod ungefär:

"Det är inte ofta man kan se på bara någon vecka om någon passar som journalist. Men Irene gör det."

Jag har sällan varit så lycklig som då.

Under gymnasieåren fortsatte jag att utföra enklare skrivsysslor åt Dagbladet. Jag skrev biorecensioner, och jobbade som "trevlis"-reporter på loven. Lönen var inte mycket att tala om. 100 kronor för fem dagars jobb – men jag hade lika gärna arbetat gratis.

När jag sedan utbildade mig till journalist var praktikplatsen given – jag sökte och beviljades praktik på Dagbladet 1980. Urban Tjernberg var nyhetschef.

Efter att ha vikarierat på tidningen i flera omgångar, blev jag 1988 uppmanad av dåvarande chefen Åke Härdfeldt att söka fast tjänst. Det är ingen mening att ens försöka förklara känslan när jag sedan fick tjänsten, i konkurrens med flera duktiga reportrar.

Trots många stressiga dagar, som ofta pågått från tidig morgon till sen kväll, har jag älskat varje sekund av mitt jobb på Dagbladet.

Från djupet av mitt hjärta vill jag tacka alla människor jag träffat och intervjuat. Det är ett privilegium att ha fått förtroendet att berätta era historier. Jag hoppas och tror att jag förvaltat det på bästa sätt. Jag vill också tacka mina fantastiska arbetskamrater som lärt mig så mycket, och alltid funnits där för att peppa och stötta när det varit tufft.

Med tungt hjärta tar jag nu adjö av min älskade papperstidning, mitt andra hem och min trygghet. Må vara att Dagbladet går i graven, men för mig kommer den alltid att vara världens bästa tidning.

Mer läsning

Annons