Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Drivkraften att klara av den första tiden bar mig framåt"

/

João Pinheiro, barn- och utbildningsnämndens ordförande, flydde från Portugal som 16-åring:

Annons

När jag blev tillfrågad av ST att skriva en krönika om flyktingskap så har jag informerat tidningen att jag inte är eller kan betraktas som flykting enligt befintliga kriterier. Däremot har jag egna erfarenheter av att fly och att invandra.

Ordet flykting innebär att man flyr. Det är en för individen negativ handling. Man känner sig tvungen att lämna sitt land, sin släkt och kultur, för något helt annat.

När jag lämnade Portugal den 11 september 1968 låg det i ena skålen flykt. Från en stat som sedan 1926 varit en diktatur. Ett land som envisades med att behålla kolonier i alla världens hörn och som skickade sina ungdomar till långa militära tjänstgöringar och krig, istället för att satsa på utbildning och social utjämning. Jag lämnade Lissabons flygplats med en klump i magen och det dåliga samvetet att inte kunnat ta avsked från mina kompisar. I handen hade jag ett militärtillstånd, giltigt i tre månader.

Passkontrollanten på flygplatsen i London måste med sina erfarna ögon ha sett hur nervös jag var. Han ställde också frågor om när jag skulle börja skolan och vad jag skulle göra i England. Jag släpptes in och ett nytt liv kunde börja för att i den andra skålen låg det hopp om ett bättre liv. Som sextonåring var jag dåligt tränad i att klara mig helt ensam. Det fanns många faror som väntade och framförallt kom ensamheten. Drivkraften att klara av den första tiden bar mig framåt.

Jag tänker på de ensamkommande flyktingbarn som kommer till Sverige nu och drar mig till minnes denna tid i mitt liv då jag mötte en ny kultur att integrera mig med.

Processen började om, med flytten till Sverige 1973. Fem år av arbetsliv i England och språkkunskaper ledde till en lärarutbildning i det nya landet. Jag hoppas att jag varit till nytta för människorna i Sundsvall i de olika roller jag haft både i arbete och med mitt samhällsengagemang. Integrationsprocessen är individuell men kan underlättas. Enskilda personer har haft betydelse för mig i Sverige. De ska jag aldrig glömma.

Mer läsning

Annons