Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Drogerna drabbar oss alla

Tisdagen var en tung dag för den som oroar sig över missbrukssituationen i Sundsvall.

Annons

Vi har tidigare kunnat läsa om hur poliser, socialsekreterare, vårdpersonal och anhöriga till unga som faller fritt varnar, vädjar och känner vanmakt.

Hur vi bereder vägen för våra unga måste väl ändå vara det viktigaste. Förutom mat på bordet, tak över huvudet och skydd för den som behöver det.

Under arbetet med artikelserien Drogkampen i våras duggade vittnesmålen tätt. Ett mejl kom från en mamma till en son som missbrukat i 14 år:

"Han har tagit flera överdoser och överlevt, varje dag var en mardröm då man bara gick och väntade på att han skulle ta den sista."

Det gick så långt att mamman tvingades bryta med sin son. Det var för två år sedan. Tänk att inte kunna ha kontakt med barnet man läste sagor för och som man lärde gå och cykla. Den smärtan.

Och visst, jag har hört alla argument om de ungas och föräldrarnas eget ansvar, men när en livsfarlig drog säljs för en tia på stan tror jag att vi alla måste hjälpa till att ta det där ansvaret, som vanliga vuxna, skolpersonal, fritidsledare, föreningsfolk, arbetsgivare, internetleverantörer och tobakshandlare. Och som politiker.

För vad betyder en sifferlek som handlar om antal unga i sysselsättning om det inte leder till riktiga jobb, ett sunt sammanhang och en framtid med utrymme för mål och drömmar. Och vad tjänar skolsatsningarna till om tonåringarna sitter på Navet och knarkar.

Nej, jag menar förstås inte att vi ska låta bli att satsa på skola eller arbetsmarknadsåtgärder. Det är ju deras livlinor. Jag menar bara att när livet rinner ur den ena 20-åringen efter den andra på grund av droger så drabbar det oss alla.

Och ingen av oss vill tvingas vända ryggen till ett barn, vare sig det lever eller ligger på kyrkogården.

Mer läsning

Annons