Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Efter sjukdomstiden: Nu njuter sexåriga Juno för fullt av livet

/
  • Ett år efter cancern: Nu busar sexåriga Juno för fullt med bonusbrorsan Theo hemma i Västerro.
  • Juno i färd med att ge pappa Petter Nyqvist en stor kram.
  • Att hoppa studsmatta är en av Junos favoritsysselsättningar.
  • Juno med mamma Emma, bonusbrorsan Theo och extrapappan Henrik Blanck.

Drygt ett år har gått sedan sexåriga Juno Nyqvist Widell från Västerro blev friskförklarad från sin cancer.
Sedan dess har hon börjat rida, varit på kryssning i Karibien och på en resa till Kroatien.
– Det är jätteskönt att slippa äta mediciner, säger hon.

Annons

Juno var två år och tio månader när hon drabbades av bihåleinflammation.

– Det satte sig på ögat som svällde igen så mycket att jag åkte in på sjukhuset med henne. Hon blev inlagd och fick antibiotika, och efter några dagar var hon bra igen, berättar mamma Emma Widell.

Efter någon dag blev Emma uppringd från sjukhuset.

– De ville att Juno skulle komma in längre fram och lämna nya prover eftersom hennes värden inte var bra, men eftersom de trodde att det berodde på bihåleinflammationen var jag aldrig nervös, säger Emma.

Ett tag senare fick Juno feber och fick stanna hemma från förskolan med sin pappa Petter Nyqvist.

– Då passade han på att åka upp till sjukhuset för att ta proverna. Själv var jag på jobbet, berättar Emma.

En stund senare ringde Petter och berättade att de ringt från sjukhuset. De ville inte säga något över telefon, utan bad att hela familjen skulle komma in till sjukhuset.

– Jag började gråta. Jag förstod direkt att det var allvarligt, säger Emma.

Hon och dåvarande sambon Petter åkte direkt till sjukhuset. Där fick de beskedet att Juno med 99 procents säkerhet led av akut lymfatisk leukemi, och att de skulle få åka direkt till Umeå.

– Jag och Juno åkte ambulans, och Petter fick åka taxi. Redan dagen därpå – luciamorgon 2012 – inleddes cytostatikabehandlingen, berättar Emma.

Redan första dagen fick de veta att Juno skulle behandlas med cytostatika och cortison i två och ett halvt år.

Juno fick flera biverkningar av cellgifterna.

– Hon var illamående, fick blåsor i munnen som gjorde att hon inte kunde äta, stora utslag och så tappade hon håret, förklarar Emma.

Under Junos sjukdomsperiod startade hennes farbror Facebook-gruppen "Fuck cancer in the name of Juno". Den fick snabbt tusentals medlemmar, och familjen kände ett stort stöd.

– Dessutom fungerade det som lite terapi för mig att skriva av mig där, säger Emma.

Den 22 juni förra året skrev Emma:

"I dag, 922 dagar efter den där dagen som vi alltid kommer komma ihåg alltför väl, ska jag få ge min älskade lilla tjej det allra bästa tänkbara beskedet. Jag sitter på jobbet med tårar i ögonen och hela jag skakar, efter att ha fått besked att Juno är fri. Det senaste benmärgsprovet påvisar inte några leukemiceller – vilket betyder hej då till alla cellgifter från och med i dag."

Och sedan dess har Juno varit frisk.

– I samma veva som hon blev friskförklarad åkte vi med Barncancerfonden till Kroatien, tillsammans med flera andra familjer. Det var lite som att knyta ihop säcken, säger Emma.

Nu lever Juno som vilken sexårig tjej som helst. Hon har börjat rida, hon längtar efter att börja förskoleklassen på Heliås och hon hoppar gärna på studsmattan med bonusbrorsan Theo.

– Och i vintras var vi på kryssning i Karibien. Vi åkte med en jättestor båt. Man kunde kolla på utsikten, bada och spela minigolf på den. Det var jättekul, berättar Juno.

Hon älskar djur och natur.

– I natt sov jag på Spikarna under stjärnklar himmel tillsammans med pappa och min kusin. Vi grillade mashmallows och jag såg en fladdermus, berättar hon.

Juno kommer att få gå på regelbundna kontroller.

– Under det första året då återfallsrisken är som störst har vi gått en gång i månaden, men nu har det trappats ut till varannan månad, säger Emma.

Hon är väldigt stolt över sin dotter.

– Juno har aldrig klagat utan alltid gjort det bästa av situationen. Ibland är det hon som tröstat mig, inte tvärtom. Jag är så lycklig över att hon äntligen är fri från cancern, säger Emma.

Mer läsning

Annons