Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En juvel bland guldsmeder

I dag för 60 år sedan satte en 14-årig kille för första gången foten i en guldsmedja. Han hade fått ta över sin kompis springpojksjobb. Nu är Hans Ekman ädelstenskännare och en av de sista hantverkarna i guldbranschen. Och lika aktiv som någonsin.

Annons
Han är en av få som fortfarande tillverkar och omarbetar smycken. Han är den ende i trakten som kan värdera en ädelsten. Och han vet hur mycket som helst om sina älskade stenar; historia, legender, fakta. Berättar gör han med glädje.
Guld och ädla stenar är inte bara Hans Ekmans yrke utan också hans livsverk och stora intresse.
I dag firar han 60 år som guldsmed och går, 74 år gammal, fortfarande till smedjan varje dag. Där är han omgiven av tänger, sylar, hammare, svets och städ: som i vilken verkstad som helst, men i mindre storlek. Och det spill han får över på bordet glittrar och glänser.
Så länge folk kommer hit med jobb måste jag ju hålla på. Men numera går jag hem klockan sex, säger han.
Hans liv valde riktning när klasskompisen en dag visade ritningar av smycken från sitt jobb hos en guldsmed. Tonåringen Hans Ekman, som gärna satt hemma och ritade, tände till och gick till arbetsförmedlingen.
Den 5 mars 1945 fick han börja som springpojke och elev hos Hallbergs i Borås. Först med att dammsuga, vaska och göra småsysslor. Senare med att bearbeta det gyllene materialet.
Då var allt hantverk, säger Hans Ekman och visar med darrfri hand en ålderdomlig borr.
En period flyttade han runt och for till och med till Toronto i Kanada i ett par år.
Jag jobbade i verkstäder och gick guldsmedskola på kvällarna. Jag kunde inte språket så bra utan gick runt med en skriven lapp i handen och sökte jobb.
På ett ställe gjorde jag kaffeserviser och matsilver. Jag jobbade snabbt och förstörde ackordet för gubbarna, säger han och ler.
Men till slut hann Hallbergs upp honom igen, i Sundsvall den här gången. Så småningom blev det egen firma också. Ädelstenarna kom in i hans liv 1959.
Jag var på en kurs hos Hantverksinstitutet och i rummet intill hade Gemmologföreningen en kurs. Jag gick dit, för jag hade alltid undrat hur man kan skilja på äkta och syntetiska stenar, säger han.
Sedan dess har de legenomspunna, uråldriga och okostbara mineralen ständigt funnits hos honom, och han är sedan länge med i styrelsen för Sveriges gemmologer, ädelstenskännare.
Det blev många timmar i företaget, och periodvis såg han inte mycket av de två döttrarna. Nu ser han dem desto mer, eftersom båda arbetar hos honom. Men som motvikt till sitt stillsamma arbete har han avverkat 30 Vätternrundor på cykel, åtta Vasalopp, tio Lidingölopp och mängder av cykeläventyr utomlands.
Nu är hans stora sorg att guldsmeder och ädelstenskännare är ett tynande släkte. I Sundsvall finns bara ett fåtal som kan tillverka och bearbeta ett smycke. Inget gesällprov har avlagts här sedan 1984; i hela landet inget mästarprov sedan 1993.
Därför håller han igång. Han är stolt över sin kunskap. Den är mer värd än guld.

Mer läsning

Annons