Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Fyra år gammal sattes jag ensam på tåget"

/

Helena Haglund, finskt krigsbarn:

Annons

Jag föddes 1938 i norra Finland i närheten av Uleåborg.

Syskonskaran bestod av nio barn och när kriget bröt ut blev det allt svårare för familjen att försörja sig. Eftersom jag hade varit mycket sjuk som barn med bland annat öronproblem valde mina föräldrar att sända iväg mig till Sverige. Det måste ha varit ett tufft beslut för dem men nu så här i efterhand kan jag se det kärleksfulla i handlingen. I Sverige skulle jag få möjlighet till bättre sjukvård, bra mat och utbildning.

Jag har foton på mig och min far där vi åkte ut med spark på isen för att ta farväl av varandra. Det är väldigt känsloladdat för mig att se på dessa bilder än i dag.

Fyra år gammal sattes jag ensam på tåget och väl framme i Stavre, Jämtland, sa en av tanterna som varit med på resan till en kvinna på stationen:

– Här fru Hagblom, ska du få en flicka som varit så tyst och snäll hela resan.

Tacka för det, jag var ju livrädd! Namnbrickan som vi krigsbarn bar runt halsen har jag sparat och den har bitmärken kvar som vittnar om nervositet.

Familjen jag hamnade hos var kärleksfull och hade en vuxen son. Jag fick det bra på alla tänkbara sätt. Mycket tid och uppmärksamhet, frukost på sängen varje morgon innan jag gick till skolan. Mamma och pappa var gamla som föräldrar betraktat så jag kallade dem mamma och farfar. Visst har jag saknat syskon när jag växte upp men min bror Bengt såg till att jag fick en bra utbildning, så det har jag honom att tacka för.

I början var det utmanande för min mamma då språkförbistringen gjorde det svårt att kommunicera. En gång var jag otröstlig och skrek maitoa som betyder mjölk på finska. Mamma fick springa iväg till sömmerskan i byn som kunde språket. Jag var även livrädd för alla ljud som påminde om flygplan, till exempel stora flugor som surrade över huvudet på mig.

Det hann gå hela tolv år innan jag besökte min biologiska familj igen och då hade jag glömt bort all finska. Släkten visste inte hur väl de kunde visa sin kärlek gentemot mig. Öppna famnar, värme och generositet. Det var härligt att se likheter med mina syskon. Vi hade samma gester, likadana fötter med mera. Men i och med att min mamma och pappa hade adopterat mig i Sverige åkte jag tillbaka efter sommarlovet.

Det är självklart att min erfarenhet har påverkat mig som människa. Jag kan känna en oerhörd tacksamhet över att jag fick möjlighet till ett bättre liv bortom kriget. Men såklart också en sorg över att jag tvingades skiljas åt från mina rötter, de som gav mig livet.

I dag har jag ett barnbarn som också är adopterat och jag kan känna stor samhörighet med henne. Vi bär båda två på något väldigt skört och fint på samma gång.

Jag avslutar med ett ordspråk: Blod är tjockare än vatten men kärlek är tjockare än blod.

Mer läsning

Annons