Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gisela lämnade arkitektyrket - prästvigs i dag

/
  • Asylsökandes rättigheter och miljöfrågor känns viktiga för Gisela Haupt. —Det stämmer inte överens med evangeliet att skicka i väg apatiska barn. Och om vi saboterar miljön, vad har vi kvar då? undrar hon.

Barnatron smulades sönder av en ifrågasättande ung släkting som Gisela Haupt beundrade.
Men med vuxna barn och efter en lång karriär som arkitekt blev dragningskraften för stor.
I dag prästvigs hon i Härnösands domkyrka.

Annons
I arkitektyrket ingår att lyssna, både inåt och utåt.
Man är ett instrument och lär sig att allt inte kan mätas. Mycket handlar i stället om känslor, säger Gisela Haupt som ser vissa likheter med rollen hon får i sitt nya yrke.
För nästan 30 år sedan började hon arbeta som arkitekt i Sundsvall.
Min årgång pluggade ett par år efter 68-generationen under en tid när kyrkan inte hade särskilt stark ställning bland unga. Sedan vid 35 års ålder anmälde jag mig till en konfirmationsgrupp för vuxna och när Riksbyggen lade ner arkitektkontoret där jag jobbade började jag läsa teologi, berättar hon.
Under många år kändes studierna både lockande och ologiska.
1994 hoppade jag av och öppnade eget tillsammans med ett par andra arkitekter, men efter ytterligare en tid kände jag att det här räcker inte. Nu känns kyrkan som att komma hem.
Gisela Haupt tror på en kärleksfull gud.
Enligt min gudsbild är det inte en sträng straffande gud utan Kristus är medvandraren och det finns hela tiden en närvaro.
Enligt henne är kärleksbudet överordnat allting annat.
Det är emot kärleksbudet att inte acceptera kärlek, säger hon.
En skilsmässa i mitten av 1980-talet var en av hennes tuffaste prövningar.
Det har tagit tid och många samtal att bearbeta den. Vi hade ju gett varandra våra löften tills döden skiljer oss åt. Men någon sa att även kärleken kan dö, och då är det den kärleken som skiljer en åt.
Gisela konstaterar att många människor söker svar på stora frågor. En del vänder blicken mot inriktningar mot New age, andra famlar inom andra religioner än kristendomen.
Judar, kristna och muslimer tillber alla samma gud. Vi har mycket gemensamt. Det är fundamentalismen som är farlig. När det begås orätta handlingar i Guds namn. För mig är det gudsbilden inom kristendomen som gör att det känns rätt för mig. Gud kom till jorden som människa och provade på människornas villkor. Vi människor kan aldrig klara alla bud men då finns möjlighet till försoning och förlåtelse, säger hon.
Himlen och helvetet är ingenting som sysselsätter Giselas tankar.
Jag behöver ingen bild av himlen utan när en människa dör handlar det om att lämna över henne i Guds händer. Och ondskan är för mig ingen makt utan vad vi människor gör mot varandra. Kallar man det en makt blir det lätt att skylla i från sig, säger hon.
Under utbildningen har hon och de andra teologistuderande fått träna dop av dockor, de har vigt varandra och hållit begravningsceremonier över en tom kista.
Efter prästvigningen kommer Gisela att arbeta i GA kyrkan. Hon är 53 år och tycker sig se att de yngre blivande prästerna fäster mer vikt vid liturgin, ceremoniernas form och klädseln.
Jag är nog mer av en "barfotapräst", även om valet av klädsel aldrig
får bli ett hinder när det gäller att nå fram till människor.
Under en resa till El Salvador mötte hon en ombudsman för mänskliga rättigheter.
Hon sa att Gud och mitt samvete säger mig att jag måste göra det här. Det är ungefär så jag känner det, förklarar Gisela Haupt.

Mer läsning

Annons