Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

—Här har vi haft väldigt roligt....

/
  • Överläkarbarnen. Ingrid Nilsson-Blomqvist och Jan Blomqvist samt Göran, Per-Olof och Lars Osterman. Hjärtans roligt hade de - och inte var de rädda, trots att skriken från stormavdelningarna hördes lång väg.
  • Lennart Andersson hittade 170 Sidsjöveteraner. 70 av dem kunde komma till återträffen. Däribland systrarna Gunilla Palm-Källman och Elisabeth Källman.

Samling på en älskad dansbana. Minnen som väller fram och kära återseenden. Läkarbarn och skötarbarn - som blev läkare och skötare.

Annons
Vädret kunde inte ha varit bättre.
Och där, i den frodiga grönskan uppe vid Sidsjöns gamla sinnessjukhus har de samlats. Alla de 70 som kallades till den stora nostalgiträffen. Sippande på svalt vitt vin och cider.
Alla med sina underbara barndomar i bagaget.
Det var en sådan pionjäranda här, säger Jan Blomqvist, son till Ivan Blomqvist, som var en av sjukhusets första överläkare.
Rädda var de nästan aldrig, trots alla inlåsta, oroliga själar som skrek ut sin ångest.
Jag brukade somna till skriken från stormen, och jag visste att likboden låg alldeles under, berättar Per-Olof Osterman, neurolog och chef för landstinget i Uppsala.
Han är son till Einar Osterman, som var den andra överläkaren. Då fanns inte ens läkarvillorna, så familjen fick en hel avdelning till sitt förfogande. Det blev deras hem.
Och jag lärde mig att cykla i kulvertarna, berättar brodern Göran, hjärtläkare i Umeå.
Att de levde i ett slags kontrollerat koncentrat av galenskap var aldrig något problem.
Snarare tvärtom. Jag tror att man fick en större acceptans för människor med avvikande beteenden, säger Per-Olof Osterman.
Gunilla Palm Källmans pappa var skötare på Sidsjön.
Jag tillverkades här och föddes här och jag blev skötare som pappa, säger hon.
Roligt var det, och patienterna hade det bra. Det är så hon minns det.
Vi hade ett kafé dit de kunde gå. De kunde jobba lite och få flitpengar. Vi gjorde utflykter och hade tillgång till allt det vackra här i området. Jag tror att många fick det sämre när de tvingades flytta till vanliga bostadsområden. Många har blivit väldigt ensamma.

Mer läsning

Annons