Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Helena kom till Sverige som krigsbarn

/
  • Helena Haglund kom till Sverige som finländskt krigsbarn i maj 1942. Hon hamnade i ett kärleksfullt hem och önskar att alla ensamkommande unga som i dag kommer till Sverige kunde få känna samma värme.
  • Trots att Helena Haglund anser sig ha haft tur i livets lotteri är ett uppbrott i unga år aldrig okomplicerat. Tårarna är inte långt borta när hon berättar om föräldrarna och alla syskonen som växte upp i fattigdom och med hotet från
  • En liten bit av adresslappens ena hörn är borta.
  • Siiri Helena Aaranto Häyrynen kom till Sverige som finskt krigsbarn 1942.

Hon var inte fullt en meter lång och vägde knappt 17 kilo när hon kom till Sverige med en adresslapp om halsen.
– Nu återupprepas historien med de ensamkommande flyktingbarnen fast det är nog inte många som får det lika bra som jag fick det, säger Helena Haglund.

Annons

I början av 1940-talet kom över 70 000 barn till Sverige från ett utarmat och krigsdrabbat Finland. En av dem som klev av tåget var fyraåriga Siiri Helena Aaranto Häyrynen. Nu har det lilla blonda flickebarnet hunnit fylla 76 år. Hon har tre vuxna döttrar och flera barnbarn.

Under det gångna året har nästan 6 000 ensamkommande flyktingbarn sökt asyl i Sverige och Migrationsverket uppskattar att omkring 8 000 unga kommer att lämna sina föräldrar och hemländer för att ta sig till Sverige nästa år.

– Det hemska är att vi inte riktigt verkar kunna ta hand om dem. Man måste ha något att ge dem, säger Helena Haglund.

Helena tycker sig ha haft stor tur i livet. Samtidigt vet hon hur mycket känslor, tankar och tvivel ett uppbrott i unga år kan orsaka.

– Några enstaka får det säkert bra men jag undrar om det inte vore bättre att i större utsträckning hjälpa människor på plats när det är möjligt.

När Sverige rustade sig för att ta emot de finska krigsbarnen ställde hela byar upp. En del fick ett varmt och fint mottagande, andra blev sämre behandlade och utnyttjades som arbetskraft. De finska barnen togs emot av familjer medan dagens unga ensamkommande placeras i boenden med dygnet runt-personal.

– Jag minns ingenting från resan eller ankomsten till Sverige men jag fick det väldigt bra och jag beundrar min svenska mamma enormt. Jag åkte tillbaka för att möta mina biologiska föräldrar och syskon först när jag var 14 och då såg jag hur fattigt och bedrövligt de hade det. Det kändes märkligt att vi inte kunde prata med varandra. Min mamma var en liten krum tant som emot mig och hon och jag stod och grät när vi höll om varandra där på tunet. När jag kom in i köket kom jag ihåg utsikten från fönstret från det jag var liten, säger Helena Haglund.

När Helena skickades iväg var tanken att hon bara skulle stanna i Sverige över sommaren. Men tiden gick och fyra år efter ankomsten blev adoptionen klar.

I ett brev skriver hennes biologiska föräldrar om deras ekonomiska svårigheter. Helena hade många syskon och föräldrarna trodde att hon skulle få en bättre framtid i Sverige än hos dem.

– Det var bara jag som skickades iväg. Min yngsta bror ansågs vara för liten och min äldre bror fick bestämma själv och han ville inte åka. För mina äldre syskon var det heller aldrig aktuellt.

Helena hamnade hos kassören Oskar Hagblom och hans hustru Lea.

– De hade en son som var 20 år och hade flyttat hemifrån. De hade också haft en flicka som dog när hon var tre veckor så jag blev deras lilla prinsessa. De gjorde allt för mig och jag blev ganska bortskämd. Jag fick choklad och smörgås på sängen varje morgon innan jag skulle till skolan. Pappa brukade leka affär med mig och jag brukade få rida på hans rygg fast han var gammal då. De hade det inte särskilt gott ställt, ändå kostade de på mig hela sjuksköterskeutbildningen som jag gick i Östersund.

Helena Haglund är djupt tacksam över allt hon fick av sina kärleksfulla föräldrar.

– Men jag har saknat mina syskon, även om jag har varit mycket i Finland genom åren. Och så tänker jag på alla dem som kommer hit nu, säger hon samtidigt som hon stryker med handen över den lille hemsydda blårutiga klänningen hon hade på sig under resan mot sitt nya liv.

Mer läsning