Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Helgdagskväll i timmerkojan

/
  • Tre upplagor av Pettson. Utan katten Findus men väl med hunden Tian. Till vardags arbetar de här herrarna på Skogsvårdsstyrelsen. Den här veckan är de kolare på Norra berget i Sundsvall: Gunnar Hagström, Ingemar Eriksson och Gunnar Selling.

Nu brinner kolmilan på Norra Berget i Sundsvall.
Och Skogsvårdsstyrelsen kan fira sitt 100-årsjubileum hela veckan däruppe på berget.
Allt medan de tre kolvaktarna håller ordning på milan. Timme efter timme, dygnet runt.

Annons
Just nu är skogen som allra bäst.
Myggorna har slutat dansa. Det är lagom varmt. Svamparna växer och bären mognar.
Och längst upp på Norra berget, där den lilla timmerstugan med gräs på taket ligger, är skogen snäll och vänlig, och där ligger milan. Det är inte den största och ståtligaste milan man har sett. Men den är alldeles tillräcklig för att visa hur man kolar.
Förr kolade dom på 100-150 kubikmeter ved. Vi har nöjt oss med 25. Så det är en minimila, säger Gunnar Selling, som till vardags jobbar åt Skogsvårdsstyrelsen i Ånge.
Men det är lika spännande för det. För milor är inte att leka med. Där inne i milan ska det med tiden 270 grader varmt och veden ska krympa till häften och bli kol. Och tomrummet som blir måste hela tiden pressas bort utifrån. Kolar det snett, eller om det blir ett hål i milan kan det gå riktigt illa. Om elden får syre och kan hela milan explodera i ett eldhav.
Det finns berättelser om kolare som har gått på milan och trampat igenom. De stektes till döds och allt brann upp.
Så milan måste passas och tryckas ihop. Hela tiden. Åtminstone de första dygnen.
Ett stenkast från milan har Gunnar byggt en skogskoja efter alla konstens regler. Med stampat jordgolv och öppen spis för värme och matlagning. Kojan har två hårda britsar, som har försetts med gamla halvknöliga vaddmadrasser och ett par filtar. Inga satinlakan där inte!
Här ska de leva och bo under kolningsveckan. Ingemar Eriksson från Skogsvårdsstyrelsen i Ånge och Gunnar Hagström från Sundsvall - och Gunnar Selling.
Och vi ska leva på kolbullar, kaffe och fläsk. Grönsaker åt man inte på den tiden, säger Gunnar.
Han vet att magen kommer att ta stryk, men han vill prova på det här livet ordentligt.
Den trebenta kaffekokaren ställs över elden och det ryker in extra mycket nu när ytterdörren står öppen.
Förr skulle en man sköta en mila själv och han var tvungen att hålla sig vaken i fem dygn och vakta milan.
På slutet brukade vittrorna och skogsråna komma på besök
De måste ha varit så utpumpade att de fick hallucinationer.
Röken ångade kring milan, kolbullarna svällde i magen och kläderna blev stela av svett. Så var det, och Gunnar har ofta sett rester efter milor när han har vandrat i skogarna. Att kolarna levde ett slitsamt liv ligger utom allt tvivel. Inne i skogskojan blir det väldigt påtagligt.
Och allt har ett slut. På lördag ska milan rivas och kolet sållas fram. De stora bitarna är bäst. Men vad ska det användas till nu?
Förr behövdes ju kolen till järnframställning. Nu vet jag inte vad man tänker göra av det.
Men det är inte målet som värdefullt den här gången. Nej, det är resan, och den har precis börjat.

Mer läsning

Annons