Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hoppet släckt igen - väntan på inget fortsätter

/
  • Tatiana och Kemal Huseinovic är mycket besvikna efter beslutet att det inte blir någon allmän amnesti för asylsökande. –Jag förstår inte riktigt att det är sant än, jag är förvånad över beslutet, säger Kemal.
  • Vi går. Familjen Huseinovic stannar kvar i lägenheten, där de inte gör annat än väntar. –Jag vet inte ens vad vi väntar på längre, säger Kemal Huseinovic.

–Jag förstår inte riktigt att det är sant. Vi hade hoppats på ett positivt besked, säger Kemal Huseinovic, Fagerdal.

Annons
Som väntat beslutade riksdagen igår att inte ge allmän amnesti åt asylsökande flyktingar.
Kemal och hans hustru Tatiana kom till Sverige och Sundsvall år 2000. Deras båda barn, Haris och Selma, är båda födda i Sverige. För två år sedan fick familjen ett utvisningsbeslut, men sedan dess har inget hänt. De har åter sökt asyl men inte fått någon besked.
Vi väntar varje dag, men vet inte vad vi väntar på, säger Kemal. Jag förstår att de inte kan ge alla uppehållstillstånd, men hade väntat mig en kompromiss, att kanske hälften skulle få stanna.
Kemal och Tatiana träffades när de båda levde som flyktingar i Tyskland. De gifte sig i Bosnien men flydde sedan till Sverige, eftersom Tatiana är serb och inte välkommen i Bosnien. Livet där var outhärdligt för henne. Kemal som är från Bosnien är inte välkommen till Serbien. Därför är utvisningen av paret som ett Moment 22. Barnen går på svenskt dagis och talar svenska.
Det är bra att dom får vara på dagis, men det är bara tre dagar i veckan och ofta gråter de och vill dit när de inte får, säger Tatiana. Jag känner mig som en dålig mamma, jag kan inte ens ge barnen den kärlek och glädje de behöver för att jag inte har någon livslust. Jag bara sitter hela dagarna och stirrar. Det blir värre och värre.
Vi har ingen kontakt med myndigheterna heller, så det känns som om det när som helst kan komma någon och skicka iväg oss, säger Kemal.
Han tycker om Sverige och svenskarna, men är besviken på myndigheternas långa handläggningstider och den bristande information han får om sitt fall.
Jag vill kunna lägga mig på kvällen och ha planer för morgondagen, inte behöva oroa mig, säger Tatiana när jag frågar vad hon drömmer om i livet.
Beskedet om riksdagsbeslutet lade ytterligare en sten i lasten, och nu återstår samma som tidigare, men den här gången utan hopp. Väntan. Väntan på en förändring, en ljusning, ett besked. Väntan på att något ska hända. Och någonstans en liten strimma hopp om att det som ska hända inte är ett verkställande av utvisningen.

Mer läsning

Annons