Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag är som ett nyttigt ogräs, som en brännässla

/

Musiken dunkar från ateljén, där sitter energiknippet Caroline Bohman Persson och drejar.
För två år sedan skadade hon sin arm och framtiden såg mörk ut.
– Jag är envis och ger mig inte i första taget, säger Caroline.

Annons

I hemmet i Bosvedjan njuter Caroline av solen och kaffet som hon dricker ur en egendesignad kopp. Bruset av en våg och en säker linje bryter koppens perfekta form och gör den intressant. I det grova fatet finns koppens avtryck, som om den blivit nedtryckt i sanden på stranden.

– Det är där vid havet jag hittar min inspiration. Jag går och söker och hittar lugnet.

I Glommen på västkusten där hennes föräldrar bor har Caroline öppnat ytterligare en ateljé och en butik . Den här sommaren såldes vissa alster helt slut och nu ligger beställningar på hög.

– Äntligen vågar jag satsa och lyssna på mig själv. Jag har slutat att vara så självkritisk och hacka ner på mitt skapande, efter det så har det släppt.

Att sitta och göra många likadana vaser eller koppar tar emot. Då får skapandet och nyfikenheten stå tillbaka och beslutsamheten plockas fram.

I dag måste Caroline arbeta mer efter kroppens ork än efter huvudets. Det är en tuff lärdom hon fått erfara.

Sommaren 2013 satt hon och arbetade på västkusten. Leran som skulle formas var hård och gav motstånd på drejskivan.

– När jag tog i och skulle centrera leran small det till i armbågen. Jag jobbade klart och när jag vaknade dagen efter var höger hand okontaktbar.

Efter besök hos olika massörer utan att få tillbaka känseln och rörligheten uppsökte Caroline akuten.

Ulinarisnerven hade tappat kontakten med handen – en akutoperation var ett måste.

– Tyvärr var jag i Varberg och Sundsvalls sjukhus vägrade låta mig opereras där.

Fyra månader senare när det till slut fanns operationstid i Sundsvall, sa kirurgen att det tyvärr gått för lång tid.

– Det var ett halvår av total katastrof, jag var utom mig av ilska och ville starta ett liv utanför samhället, säger Caroline och skrattar.

– Det är lätt att skratta åt det i dag, eftersom det gick bra till sist.

Efter lång rehabilitering hittade nerven tillbaka och i dag kan Caroline skapa igen, men på kroppens villkor.

Stränderna i Medelpad och stränderna på västkusten skiljer sig markant åt, det är där hon hittar kraft och inspiration. Havets tema återkommer i allt hon gör. De stora skålformade faten ser ut som blåmusslor och de ojämna detaljerna ger ifrån sig ett skimmer.

I Ateljén spelas reggae och dansvänliga låtar på hög volym.

– Tur, att det stora trädet skymmer insynen, annars skulle grannarna få se på mina galna danser säger Caroline. Jag behöver musik för att komma i gång och på hösten tänder jag en brasa och lyssnar på dokumentärer på P1, då känner man sig inte så ensam.

Den kreativa ådran går genom allt i Caroline och hennes familjs hem. Den lummiga trädgården har sköna sittgrupper och två hängmattor där man kan ligga och samtala med varandra. Strandfynd blandat med rosa pelargoner och daggkåpor skapar en hemtrevlig känsla.

– För mig måste inte allt vara perfekt, det är skönt att bara vara och ta dagen som den kommer. Är det sol så arbetar jag på kvällen i stället.

Caroline är fartfylld och öppen. "What you see is what you get" säger hon och slår ut med armarna. För att känna att hon lever, reser hon ibland ensam. Det får henne att växa som människa och det öppnar för upp nya vänskaper.

Året innan skadan på en resa till Barcelona träffade hon av en slump Joanna, en ung kvinna från Portugal. Det mötet blev starten på något magiskt. Joanna gav Caroline sin hemadress till keramikens Mecka.

Efter några månader stod hon där på torget. Och lät livet komma till henne. I dag är portugisen och keramikern Carlos hennes mentor. Han bor där med sin familj och han har med sina kontakter hjälpt Caroline att hitta en mindre fabrik där hennes alster kan produceras.

– Det är en spännande tid. Ett av mina projekt, som jag arbetat med i många år, är nu på god väg att bli verklighet. Men det är fortfarande hemligt, säger Caroline.

Mer läsning