Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Leena flyttades mot sin vilja – har inte haft besök på tre år

/
  • Varannan dag brukar Leena Backlund tillbringa i sängen, varannan tar hon en tur på stan i sin permobil.
  • Leena Backlunds garderob består av ett bord och några kartonger.
  • Efter vräkningen för tre år sedan bor Leena Backlund i ett avskalat rum där hemtrevnaden lyser med sin frånvaro.
  • Ibland lämnar Leena Backlund sin bostad och åker in till stan för att träffa vännerna. Men för att ta sig in och ut i sitt hem måste hon passa hemtjänstens tider.

Leena Backlund vräktes från sin bostad i centrala Kvissleby. Från ett liv i egen lägenhet, med egen ingång och vänner som kom och gick är hon i dag isolerad.
För att ta sig in och ut måste hon passa hemtjänstens tider. Hon har inte haft besök på tre år.
– Jag är en livstidsfånge, säger hon.

Annons

Rummet är torftigt inrett. Toarullar, mediciner och andra tillhörigheter har staplats på varandra. Innanför dörren står ett bord och på det ligger 62-åriga Leena Backlunds kläder vikta i högar. Under bordet står kartonger med mera kläder. Framför klädhögarna trängs diverse hygienartiklar och en spegel som Leena använder när hon gör sig i ordning om morgnarna. Varannan dag brukar hon lämna bostaden för att med hjälp av permobilen ta sig in till stan och träffa vännerna.

– Jag bor i ett förrådsrum utan toalett eller kök. De låste in mig här. Allt gjordes upp över mitt huvud och det var tänkt som en temporär lösning. Jag var chockad i ett och ett halvt år. Jag förstår inte hur man kan göra så här med en människa, säger hon.

Leena Backlunds rum ligger vid sidan av det som tidigare kallades Linan, ett gruppboende för kvinnor som är på väg att ta sig ur sitt missbruk. Två dagar i veckan får Leena hjälp med att duscha inne på Linan. Hon har ett litet kylskåp där och bakom den låsta dörren värms hennes mat av hemtjänsten. Men hon får inte beblanda sig med dem som bor där.

– Anledningen är att jag tar ett par öl ibland. Det händer att jag röker små mängder hasch också för att det får kroppen att slappna av, fast jag är ingen missbrukare, det har jag aldrig varit. Det skulle kännas bättre om jag fick bo där inne så jag kunde prata med tjejerna. Här är jag helt isolerad, säger hon.

Anledningen till att hon vräktes från lägenheten i Kvissleby var att hon kom efter med hyrorna. Lägenheten hyrde hon genom kommunens bostadssociala grupp.

– Den var eftersatt och hade börjat raseras. När jag hade ringt värden upprepade gånger och ingenting hände slutade jag betala hyran. Jag tänkte att då dyker de nog upp. Men det passade dem alldeles i galoscherna för de ville sälja lägenheten, säger hon.

Det, och att Leena hade många vänner som besökte henne, tror hon är förklaringen till att Bos och hemtjänsten en dag kom och hämtade henne och delar av hennes saker.

– De tyckte väl att det hade blivit ett knarknäste. Jag har alltid haft en del udda vänner men jag har min pension och bostadstillägget och har alltid kunnat betala för mig. Jag fick med mig en kasse med kläder och min stora palm. De stoppade in mig här och jag var helt chanslös. De tänkte sätta en förvaltare på mig också men jag har alltid tagit hand om mina egna pengar, så det gick inte, berättar hon.

Hon är liten och tunn. Kroppen är svårt märkt av skolios och hon är rullstolsburen.

– Skoliosen har förvärrats. Det har gått fort senaste tiden, säger hon.

Förlamningen från bröstet och neråt orsakades av en infektion som spred sig från ena knät till ryggmärgen. Det skedde 2003.

– Men jag har alltid haft många vänner och det har jag nu också. De hjälper mig mycket.

När Leena var i 35-årsåldern fick hon pension.

– Då hade läkaren opererat skoliosen så många gånger att han inte kunde hjälpa mig mer. Hur gammal min kropp är kan jag inte göra något åt, men i huvudet är jag bara 15, säger hon.

Som ung hade Leena många arbeten. Hon jobbade bland annat på tivoli, som postflicka på Asea och på Luxor i Motala.

När hon var 19 fick hon en son med en man som hon aldrig bodde i hop med.

– Jag och min mamma hade ett komplicerat förhållande och jag fick inte behålla pojken. Han adopterades bort när han var fyra. Det finns inte ord för hur det har känts, säger hon och blundar.

Hon blir tyst en stund sedan berättar hon att hon drack för mycket under en tioårsperiod.

– Det var när de hade tagit pojken ifrån mig. Sedan träffade jag min exmake och då blev jag nykter på ett år. Jag har tagit en del narkotika också men jag har alltid kunnat styra det och nu är jag drogfri, säger hon.

Leena minns med saknad tiden i Kvissleby. Hon brukade själv åka till Ica och handla och ibland fick hon köra flera gånger fram och tillbaka för att få hem alla varorna. Nu är det hemtjänsten som sköter inköpen.

Allt som Leena vill göra måste ske under deras besök. Hon har varken någon nyckel eller kod till porten eller rummet där hon bor.

– Och är det någon som söker mig så finns jag inte. Posten kommer till Linan men jag bor inte där. Ibland får jag stå här utanför i en halvtimme, trekvart innan jag blir insläppt vid åttatiden på kvällarna. Men jag tycker väldigt mycket om några av dem som jobbar inom hemtjänsten. Det är mina killar. De tar hand om mig och tröstar mig, säger hon.

Mer läsning

Annons