Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livet gick på högvarv när cancerbeskedet kom

/

Vacker och stark öppnar Johanna Andersson dörren. Hon utstrålar allt utom sjukdom.
Men hon har haft en tung resa sedan december 2012 när hon fick beskedet att hon hade bröstcancer.

Annons

– Jag ser livet på ett annat sätt nu. Folk gnäller över att de blir gamla, var glad för att du får uppleva det.

Ett halvår innan cancerbeskedet hade hon tillsammans med sambon och döttrarna flyttat från släkt och vänner i Blekinge till Sundsvall. Hon hade ett nytt jobb och många planer.

Det började med ett ömmande bröst, ett ovanligt symptom. Det var före jul, hon hade precis fyllt 32 år och fick beskedet när hon var ensam med läkaren.

– Jag fick en chock och trodde jag skulle dö. Min första tanke var barnen, jag kunde ju inte dö ifrån dem.

Minnet får hennes ögon att tåras, de livliga döttrarna var då två och fem år gamla. Nu känner hon att barnen även gav henne styrka att gå igenom behandlingarna.

Från att hon fått diagnosen tog det sex veckor till operation.

– Det var den värsta julen någonsin. Dessutom fick vi alla magsjuka.

I januari opererades bröstet och lymfkörtlar bort. Då följde nio veckors väntan på analysen av cancern för att rätt behandling skulle kunna sättas in.

Sedan blev det antikroppsbehandling, strålning, cellgifter och hormoner. Behandlingar som orsakade mycket smärta, illamående, svaghet, håravfall och andra svåra tillstånd.

– Men jag kände mig övergiven när all behandling var avslutad. När jag var färdigbehandlad och frisk och skulle ut i verkligheten igen på egna ben. Då hade det varit bra med samtalsstöd eller samtalsgrupper.

I tio år ska Johanna Andersson äta hormoner och gå på årliga läkarbesök och mammografi de kommande fem åren.

– Hormonerna är en trygghet men de påverkar, jag får svettningar och kroppen är inte som man är van. Jag är lite mera nedstämd än tidigare.

Hon har också en oro för att sjukdomen ska komma tillbaka.

– Jag har fått jättebra vård och läkarna är positiva. Men ibland kommer orostankar om att sjukdomen ska komma tillbaka men dessa försöker jag jobba bort. Vissa dagar kan jag vakna med en klump i magen.

Många har varit till stor hjälp. Personalen på förskolan som såg till att barnen mådde bra, arbetskamraten som bjöd ut henne på lunch när hon var sjukskriven. Den fantastiska cancersköterskan som tog sig tid och förde henne samman med en jämnårig kvinna med samma diagnos och som också hade småbarn. Bröstcancerföreningen Olivia. Facebookgrupper. Och givetvis familjen.

– När jag äntligen mådde bra var sambon helt slut, han hade tagit allt ansvar och varit orolig så länge.

Sedan finns kategorin som hon önskar att hon hade sluppit också. De som berättade om sina vänner som dött i cancer, eller om hur hemskt sjuk hon skulle bli av cellgifterna.

– Jag var kortklippt och fick höra att det inte gjorde så mycket då att jag tappade håret. Den som säger så begriper ingenting.

Att förlora ett bröst är också att förlora en del av sin vuxna identitet. I slutet på oktober ska hon nu få ett nytt bröst i Umeå.

– Jag har inte känt mig hel. Det har varit självklart hela tiden att jag ska göra det. Jag fick välja på implantat eller fett från magen. Jag vill inte ha något onaturligt inuti mig så valet var lätt.

Har sjukdomen förändrat dig?

– Jag uppskattar människor mer, det materiella är inte lika viktigt. Och jag har blivit starkare.

Mer läsning