Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Maj-Britt får inte prata med sin utvecklingsstörde son

/
  • 80-åriga Maj-Britt Andersson kan inte längre nå sin utvecklingsstörde son på telefonen och han ringer inte upp trots att de tidigare talades vid flera gånger om dagen.
  • Avståndet mellan dem är bara drygt en mil men nu tillåts bara Maj-Britt Andersson besöka sin funktionshindrade son vid två tillfällen per månad.
  • På skärtorsdagen skulle Maj-Britt Andersson besöka sin son för att överlämna tårta, dricka och påskgodis men hon nekades komma in i hans lägenhet av en personlig assistent.
  • Maj-Lis Andersson har senaste åren dokumenterat de allra flesta samtal hon har haft med personal som arbetat med sonen Peter.
  • Maj-Britt Andersson är kritisk mot såväl sonens förvaltare som mot en del av hans personliga assistenter.
  • Peter är 60 år och autistisk. Hans mamma Maj-Britt Andersson har kämpat för sin son sedan han föddes och hon tycker han blir allt mer missförstådd och illa behandlad.

Under 60 år har Maj-Britt Andersson kämpat för att hennes utvecklingsstörde son Peter ska ha ett värdigt liv.
Nu får hon bara träffa honom två gånger i månaden och nekas ofta prata med honom på telefonen.
– Varför gör man så här mot en av samhällets minsta? undrar hon.

Annons

Läs också: "Samhället ska underlätta kontakten"

Sedan Peters pappa dog i mitten av 1970-talet har Maj-Britt varit sonens enda beständiga stöd i livet.

Efter flytten till Sundsvalls för två år sedan tycker hon Peter har blivit allt mer otrygg.

– Under den tiden har han haft över 26 olika assistenter. Han har inte heller någon daglig sysselsättning, säger Maj-Britt Andersson.

Inför Peter säger en assistent att han har order om att inte prata med Maj-Britt och när Peters telefon upprepade gånger knäpps av innan någon svarar förklaras det senare med att assistenten kom åt avstängningsknappen av misstag.

– Nyligen sa en assistent att "nu får du ge fan i det här" och så ryckte han telefonen från pojken, berättar Maj-Britt Andersson.

Under skärtorsdagen åkte hon till Peters lägenhet.

– Jag stod där med en påsktårta och godis men fick inte komma in. En nyanställd assistent sa att det hade hållits ett möte och att vi bara ska få ses två gånger i månaden och så undrade han varför inte jag hade varit med. Men jag hade inte fått veta något om det där mötet.

Härom dagen försökte hon förmedla ett skrivet meddelande om att Peter måste få ringa henne om han vill.

– Då hade de plomberat brevlådan. Jag förstår att assistenterna tycker det är enklare när inte jag kommer på besök eller ringer för då kan de inte bara spela spel eller knappa på sina telefoner, men jag brukar bara besöka Peter ett par, tre gånger i månaden eftersom han brukar bli uppriven och vilja följa med mig.

Telefonsamtalen anser hon däremot är viktiga. Det är nästan alltid Peter som ringer upp. Ibland vill Peter också att Maj-Britt ska tolka det han försöker uttrycka till assistenterna.

Maj-Britt anser att Peter har regredierat de senaste tre åren.

– Han var torr vid två års ålder men nu har han blöjor både dag och natt. Första gången jag såg det blev jag alldeles chockad. Det har också hänt att han har haft stora blåmärken på armarna och brutna fingrar och för en tid sedan hade han en allvarlig urinvägsinfektion. Då hade jag länge påpekat att hans urin luktade illa.

Peters hjärnskada uppstod vid förlossningen då han drabbades av syrebrist.

– Han lider av autism, epilepsi och har nedsatt syn på ena ögat.

Moderns och sonens liv har kantats av motgångar. För många år sedan utsattes Peter för upprepade övergrepp av en vårdare men utredningen ska ha varit ytterst bristfällig. Snorre Hermansson var på den tiden ombudsman för Fub. När åklagaren lade ner åtalet försökte han driva det vidare.

– Man hörde alla utom den utpekade. Det var en skandal. Man medgav i efterhand att det fanns fog för kritiken men då var det för sent att göra någonting. Utredningen var illa skött och det är ingen ovanlighet i fall där brott begås mot funktionshindrade, säger han.

Under en period för några år sedan övermedicinerades Peter. Maj-Britt ifrågasatte doserna och så småningom slog även en av Peters tidigare vårdgivare larm och en förvaltare utsågs.

Nu känner Maj-Britt Andersson sig misstrodd.

– När jag försöker informera personal om sådant som Peter har upplevt blir jag bara hållen för lögnare. Det är fruktansvärt.

Mer läsning