Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Man måste jobba med mobbaren"

/

För tio år sedan tog Claes Jenningers svårt mobbade son Måns sitt liv. Sedan dess har Claes envetet arbetat för de 60 000 svenska barn som utsätts för kränkningar varje dag.
– Skolan har gett sig fan på att de ska lösa det själva och det kan de inte. Man måste jobba med mobbarna och deras familjer, säger han.

Annons

I fredags skrev ST om tonåringen "Patrik" som under flera år har varit utsatt för utfrysning och kränkningar av en del av sina skolkamrater.

Sedan Claes Jenninger började föreläsa och skriva om ämnet har han varit i kontakt med många familjer med liknande erfarenheter. Några av dem har gemensamt krävt såväl lagändringar som förändrade åtgärdsprogram.

– Det är en vanföreställning att problemet ligger hos den som mobbas. Förklaras mobbning med att någon är tjock, klär sig konstigt, är enbent eller annorlunda på något annat sätt går knappt någon människa fri. Det är inte det som är felet. Orsaken ligger hos mobbaren. Det handlar om att någon vill skaffa sig makt och ha kontroll och försöker klättra på någon annans bekostnad, förklarar Claes Jenninger.

Enligt honom handlar det om vedertagen kunskap.

– Det starkaste stödet för det finns i skollagen och arbetsmiljölagstiftningen, ändå fortsätter man söka fel hos dem som blir utsatta. Det är dem man skickar till kuratorer och på det sättet bekräftar vuxenvärlden att det är något fel på den mobbade.

När problemen uppstår är det viktigt att agera snabbt.

– Ungar kan inte vänta på en utredning som tar tre veckor.

Skolpersonal som ser kränkningar ska enligt Skollagen omgående anmäla det.

– Det ska anmälas till rektorn som i sin tur ska anmäla det till skolans huvudman. Men i dag med konkurrensen med friskolorna så är alla så rädda om sitt goda rykte. Varje rektor ska ju marknadsföra sin skola och det kan leda till att man inte vill lyfta fram problemen. Mycket handlar också om resursbrist. En ambitiös rektor kan skrika sig hes men om inte resurserna finns händer inget.

Enligt Claes Jenninger är omgivningens uppmärksamhet och kunskaper av största vikt.

– Samtidigt är det från politikerna resurserna fördelas och det är dem vi röstar på var fjärde år.

När det gäller sonen Måns startade mobbningen med ett utanförskap redan i årskurs två. I sexan blev kränkningarna allt allvarligare och 13 år gammal tog han sitt liv.

Claes Jenninger har just färdigställt en bok om sin son och i den pekar han också på lösningar. När Claes föreläser om ämnet försöker han hålla tankarna på Måns borta.

– Ingen kan dela min sorg. Jag börjar gråta på en gång när min pojke kommer på tal, men han har lärt mig mycket. Det finns familjerådgivare och socialförvaltningar som ska ta vid och jobba med mobbarna och deras problem, säger han.

Läs även om Eddie Wiklanders livslånga lidande efter att han blev mobbad under uppväxten.

Mer läsning

Annons