Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mannen bakom kameran

/
  • Tony Bergkvist har arbetat som fotograf i 25 år och har fotat allt mellan vindkraftverk till mindre reklamfilmer.
  • Sushi är Torbjörns favoritmat.

Han har hängt ut genom en flygplansdörr för att få till en dramatisk bild.
Torbjörn Bergkvist har fotograferat hela E4-bygget från början till slut.
Nu ser han fram emot nya projekt.

Annons

Bygget av nya E4-vägen började våren 2011. Den 18 december i år invigdes Sundsvallsbron.

Torbjörn Bergkvist har arbetat som fotograf i 25 år. Han har på nära håll fått dokumentera utvecklingen av nya E4:an, från start till slut.

Hur kommer det sig att du började med fotografering från första början?

– Jag praktiserade hos min farbror som är industridesigner. De fotograferade mycket och det var väl då jag kände att det var det jag ville göra. Jag började arbeta på ett IT-företag men efter ett tag körde jag i gång ett eget företag som fotograf. I början blev det mest reportage, men det gick över till att bli mer industrifotografering och reklamfilmer. De senaste femton åren har jag gjort film också.

Du är specialiserad på arkitekturfoto också.

– Arkitektur är ett intresse. Jag sökte sådana uppdrag från början och det ena har gett det andra. Man blir bra på sådant man engagerar sig i. Jag trivs att vara ute och fota och arbeta med större projekt. Folk brukar fråga mig om jag inte blir höjdrädd men jag hoppade fallskärm en del som yngre, så jag är van vid att sitta i en flygplansdörr.

2011 började du fotografera E4-bygget. Hur gick det till?

– Trafikverket gjorde en upphandling som vi "vann". Jag har fotat Höga Kusten-bron också, så det här var ett drömprojekt för mig på många sätt. Jag har arbetat ganska tajt med Trafikverket under tiden.

Hur har det varit?

– Jag tycker det är intressant att komma så pass nära och verkligen komma in i projektet. Att få träffa människorna bakom det. Många ser bara lyftkranar och inte människorna som faktiskt jobbar med den nya vägen.

Tröttnade du aldrig?

– Nej. Det är klart, vissa bilder jag tog tänkte jag att "Nej, det här har jag redan tagit". Efter två dagar ute på fältet kunde det vara skönt att komma in och redigera bilder på kontoret, men efter några dagar ville jag ut igen. Jag skulle inte kunna fotografera enbart inomhus. Sådana projekt ändras med tiden också, i början fotade jag sprängningsarbetet men det förändrades över tid.

Du har haft en utställning rätt nyligen. Vad ska du göra med alla bilder nu?

– En del av dem är sålda, annars kommer jag att hänga upp en del här i studion. Filmen vi gjort ska kortas ner och läggas ut på Youtube.

Hur lång tid har du lagt ner på E4-projektet?

– Jag tror att det är runt fyra timmar i veckan i snitt. Men vissa veckor ägnade jag ett par dagar åt det, det beror på vad som hände. Hur många bilder jag tagit vet jag inte, men det är bra många tusen.

Blir du nostalgisk när du arbetat med ett projekt så pass länge?

– Jo, det är klart. När vi visade filmen för dem på Trafikverket fick vissa personer väldigt starka känslor och någon började gråta. Man måste förstå att de ju inte ska jobba med det här något mer.

Vad ska du göra nu när det är klart?

– Jag har inte så mycket annat just nu, vi har premiär nästa helg (läs 17 januari) med en dokumentärfilm om Svensk folkmusik i Japan. Det har också varit ett långt projekt. Jag arbetar med lite kortare saker parallellt, till exempel med en reklamfilm för Linas matkasse.

Det verkar som att du är ute och reser en del i jobbet.

– Ofta är det kortare resor. I Japan var vi i tio dagar och filmade, annars blir det mest under veckorna. De flesta företag vi filmar för har en länk till Sundsvall.

Hur är det att arbeta med sitt största intresse?

– Det övergår från att vara ett intresse till att bli ett yrke. Men det är ändå det här jag vill göra, det är mitt största intresse trots allt. Jag tröttnar aldrig heller för det kommer alltid nya trender och nya saker man kan lära sig. Man utvecklas väldigt mycket.

Fotografi är en bransch med få jobb trots att väldigt många vill arbeta med det. Hur ser du på det?

– Det är väldigt hård konkurrens och det känns som att det bara blir tuffare och tuffare. Jag tror att man måste inrikta sig på något man är extra bra på, som man intresserar sig för. Man måste nischa sig och göra något inte kunden skulle kunna göra själv.

Som att hänga ut från en flygplansdörr?

– Precis, haha. På sätt och vis var det väl bättre förr men förändringar skapar ett engagemang också. Jag tror att man ofta romantiserar hur det var förut. Som till exempel mörkrummet, jag vet ju att när jag tillbringade som mest tid i mörkrummet var jag väldigt less på det.

Blir du aldrig rädd när du är där uppe i luften?

– Egentligen inte. Det är klart att man måste ha respekt för det, men då tycker jag nästan det är mer dramatiskt att klättra upp för ett vindkraftverk. Då måste man spänna loss sig och haka fast sig på olika ställen när man är 120 meter uppe i luften. I ett flygplan spänns man ändå fast när man fortfarande är på marken.

Läs också: Kungen inviger Sundsvallsbron

TV: Se invigningen av Sundsvallsbron

Mer läsning

Annons