Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mänsklig värme, snälla kom närmre

Annons

Det är fredag kväll och jag står och skriksjunger med håret svettklistrat i nacken. Jag befinner mig i ett publikhav som doftar öl, svett och mint. Fler gör tydligen som jag och tuggar tuggummi för att försöka dölja hur mycket öl man egentligen har druckit. Funkar ofta sådär.

På scenen framför oss står Markus Krunegård med nästan lika långt hår som mig men betydligt svettigare. Salta droppar rinner nedför hans skinnjacka när han går in i refrängen på det som blir kvällens starkaste låt.

Mänsklig värme, snälla kom närmre sjunger han med en inlevelse som skulle fått fem plus i Aftonbladet.

Publiken sjunger med. Jag också. I en allsång vrålsskriker vi meningen om och om igen. Till och med när musiken tystnat och Krunegård klivit av scenen står vi där och gungar i sidled med skrikande halsar.

Mänsklig värme, snälla kom närmre. Jag fylls av eufori. Öl och bra musik brukar ju ha den funktionen – men när vi dessutom adderar en tänkvärd mening på denna känsla är det som att taket lyfter och allt känns möjligt.

Switch! Nu förflyttar vi oss framåt i den här krönikan: Det är söndag kväll och en vecka av Radiohjälpens stora välgörenhetsprojekt Musikhjälpen ska avslutas. Över 30 miljoner kronor har Sverige samlat ihop mot spridningen av hiv. Programledarna som suttit inne i glasburen i sex dygn gråter av glädje och på sociala medier är responsen enorm. Vilket fantastiskt arbete Sverige gjort! Vilka hjältar vi är! Någon på teve nämner mänsklig värme och jag tänker för mig själv på fredagens konsert.

Men vänta, varför är det inte värme jag känner? Trots Krunegårds hoppingivande ord och Musikhjälpens, på riktigt, fantastiska insamling är känslan av mänsklig värme fruktansvärt långt borta. Istället känner jag mig lite lurad och falsk.

Det är inte mänsklig värme att varje dag passera människor som lever bland mina fötter, att knappt slänga ett öga på dem och allt för sällan ge pengar. Till musikhjälpen samlade jag och mina bloggläsare in över 20 000 kronor, men till de utsatta människorna på våra gator finns ingen miljoninsamling. Det är nämligen en stor skillnad på glada studenter med insamlingsbössor och rumänska kvinnor med pappmuggar. Vi verkar onekligen göra skillnad på organiserat tiggeri och organiserat tiggeri.

I ett försök av att bli på bättre humör byter jag tv-kanal. Från Musikhjälpen till nyheterna om ett ökade väljarsiffror för politikerna som gör skillnad på människor och människor. På ögonfärg, hudfärg och kroppsspråk. Ökade väljarsiffror för politiker som tycker att det är såpass stor skillnad på oss att det bör registreras vilka platser vi, eller våra föräldrar, kommer ifrån. En av politikerna, Björn Söder, menar att det aldrig kommer räcka med att bo i landet Sverige för att vara svensk.

Jag tänker att det han nu säger om judar och samer har de alla länge sagt om muslimer och araber, men att där har reaktionerna ofta inte varit fullt lika starka. Jag tänker att kanske är vi fler som gör skillnad på människor och människor.

Mänsklig värme, kan du snälla snälla komma närmre?

Mer läsning

Annons