Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Margit har upplevt två världskrig

Hon har upplevt två världskrig, ägt en vargunge och fått medalj av finske presidenten Urho Kekkonen.
94-åriga Margit Thrysén har levt ett händelserikt liv och förklarar sin höga ålder med sitt goda humör.
— Även om jag upplevt mycket sorger har jag alltid haft en positiv livssyn, säger hon.

Annons
En stor del av sitt liv har hon bott i en prästgård. Vackra möbler och inredningsdetaljer vittnar om god smak och omsorg om hemmet. Numera lämnar hon sällan den stora lägenheten på Nackstavägen. Trots sin höga ålder och att Margit Thrysén har haft fyra hjärtinfarkter sköter hon fortfarande nästan allting på egen hand.
Var tredje vecka kommer hemtjänsten och dammsuger och vaskar golven. Jag får matvarorna hemsända, annars sköter jag mig själv, säger hon.
Margit Thrysén är nätt och rask i kroppen även om hon ibland känner sig aningen yr. Den raka hållningen har varken vinterkrig eller svåra förluster rått på, och i huvudet är hon klar som en fjällbäck. Synen har försämrats en del och från att ha varit en flitig läsare är det numera radions P1 som står för sällskapet och underhållningen.
För 13 år sedan dog kyrkoherde Rolf Thrysén. Margit blev änka efter att ha vårdat sin make i elva år. Paret träffades redan under skoltiden i Gällivare. Efter att de hade gift sig tjänstgjorde han först i Pajala och Gällivare, innan de kom till Holm och slutligen Timrå.
Under alla år bistod Margit sin man. Hon spelade orgel och vikarierade ofta som organist. Hon skötte söndagsskolan och hade hand om juniorverksamheten.
Ibland undrar jag hur jag orkade med allt. Vi hade ständiga middagar och övernattningar. Men jag har alltid tyckt om när det är full fart.
Margit minns fattigdomen under första världskriget. Hon kommer ihåg brödkakorna som delades ut av Gällivare kommun.
I tjugoårsåldern upplevde hon ett händelserikt år. Då lämnade hon Sverige för Barcelona där hennes bror tjänstgjorde på Svenska kullagerfabriken.
Men först åkte jag till Paris några dagar eftersom jag ville se Eiffeltornet.
I Spanien rådde det stora inbördes stridigheter.
Jag gick i spansk-engelska skolan och vid ett tillfälle blev jag avrådd från att åka dit men åkte ändå. Det skulle jag inte ha gjort. Jag fick gömma mig i portuppgångarna eftersom bomberna ven omkring mig. Men jag var faktist aldrig rädd. Jag har alltid haft en väldig självtillit.
Även övriga Europa präglades av oro. Nazisterna var på frammarsch och under ett besök i Hamburg kunde Margit tydligt känna av spänningarna.
Under vistelsen i Spanien brevväxlade hon med sin blivande make. Hennes far hämtade henne i Göteborg vid hemkomsten och efter giftermålet bosatte sig Margit och Rolf Thrysén i Pajala.
Det var väldigt oroligt nära finska gränsen och lungsoten härjade överallt. Jag höll ofta de sjuka i handen när de dog.
Det var sådana insatser som gjorde att president Urho Kekkonen överräckte en medalj till den unga prästfrun.
Under åren i Holm hade paret Thrysén förutom de egna barnen hand om två finska krigsbarn. De fick fyra egna barn, varav två döttrar är i livet. En dotter bor i Frankrike och den andra i Stockholm. Margit har dessutom åtta barnbarn och lika många barnbarnsbarn.
Även om hennes närmaste är spridda både i Sverige och utomlands känner hon sig aldrig riktigt ensam. Det finns en som aldrig har svikit henne.
Jag pratar med Gud varje morgon och kväll. Vi har god kontakt och han har gett mig styrka genom åren. Ibland undrar jag var han finns när oskyldiga människor drabbas hårt, som vid katastrofen i Asien. Jag vet att han har sin mening och tvivlar inte, men jag funderar. Världen ter sig ibland som en dålig cirkusföreställning, säger hon.
Hon hade en trygg och lycklig uppväxt. Hennes mor var lärarinna och fadern var skolinspektör och samernas advokat .
Vi hade många goda vänner bland samerna och som liten fick jag både en ren och en vargvalp. Vargungen bodde först inomhus och var som en hundvalp, men sedan växte den upp och blev allt tokigare. Till slut fick vi lämna tillbaka den för att den skulle bli släppt.
Margit fick sin första hjärtinfarkt vid 50 års ålder. Efter en vecka var hon på benen igen. Hon höll sig frisk i många år men under de senaste två decennierna har hjärtat sagt ifrån fler gånger.
Jag längtar uppriktigt efter att få komma bort, men jag är rädd för själva döendet och att bli liggande på sjukhus. Samtidigt vet jag att Gud fader kommer att ta hand om mig på bästa sätt och jag hoppas att jag då får träffa mina anhöriga.

Mer läsning

Annons