Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nar terroristerna slog till mot Madrid 11 mars i fjol, sa var jag i Spanien

Nar terroristerna slog till mot Madrid 11 mars i fjol, sa var jag i Spanien.
Tack och lov pa sakert avstand i Valencia.
I tordags slog de till igen — och den har gangen var jag tyvarr mycket narmare.

Annons
Klockan var bra precis nio och allt var som vanligt.
Som nybliven sommarjobbare pa en investmentbank hade jag precis satt mig tillratta, forberedd pa en dag fylld av forelasningar och repetition.
Men dagen blev langt ifran sa gra och alldaglig som jag hade trott.
Den blev fullkomligt nattsvart.
For bara nagra minuter efter att vi hade bankat oss sa satte det igang.
Det viskades om en explosion nagonstans i London.
Elfel var forsta budet, innan allt mycket snabbt borjade vaxa.
"Ett flertal kraftiga explosioner, synkroniserade och valplanerade, troligen sjalvmordsbombare, tusentals skadade..."
Strax darpa kom en kvinna inrusande och forklarade vad som hade hant och plotsligt stannade allt.
Forlamningen var total och rummet fylldes av hysteriska skratt, gapande munnar samt manniskor med tomma blickar stirrandes rakt ut i ingenstans.
Vi beordrades att stanna i byggnaden och ringa till alla vi kande for att beratta att vi levde.
TV:n knapptes pa och de numera valkanda bilderna pa den taklosa bussen, de manga blodiga offren och premiarminister Tony Blairs flackande blick kablades ut.
Da kom den storsta chocken for mig.
Jag insag att det lika garna hade kunnat vara jag.
Nastan exakt nar bomben vid Liverpool Station, i hjartat av stadens finansiella centrum, exploderade, sa skulle jag namligen ha befunnit mig precis pa den platsen.
Kanske pa samma tag, kanske rent av i samma vagn.
Alla andra dagar hade jag namligen tagit tunnelbana till jobbet, men av nagon anledning bestamde jag mig for att ga just den har dagen.
Varfor? Inte en aning.
Och det ar det som ar det mest skrammande.
Inte ens sa har i efterhand kan jag komma pa nagon vettig anledning till varfor jag skulle ga.
Det regnade, var ratt kallt och jag var sent ute, men gick gjorde jag och kanske ar det det basta beslut jag har tagit i mitt liv.
Jag fann mig sjalv staendes mitt i rummet nar beslutet kom att vi skulle fortsatta med forelasningarna som vanligt, eftersom vi anda inte fick lamna byggnaden.
Jag tror knappast nagon av oss horde ett enda ord pa hela dagen och nar vi val slapptes ut pa gatan var allt helt ode.
Bussarna hade da borjat ga som vanligt igen till ingen nytta.
Jag sag namligen inte en enda passagerare pa nagon av alla de bussar som passerade mig pa vagen hem.
Mina arbetskamrater valde liksom jag att ga till fots, trots att manga hade upp till 4-5 timmars gang framfor sig.
Men det ar forstaeligt.
For den kansla av radsla, forvirring och sarbarhet som infann sig ar inte nagot man bara viftar bort.
Ta mitt ord pa det, for jag hoppas innerligt att ni aldrig far uppleva nagot liknande sjalva.

Mer läsning

Annons