Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nordisk musik i säker gestaltning

Annons
Konsert
Nordiska Kammarorkestern
Elimkyrkan


Kammarorkestern har som bekant en Blåsarkvintett, men det är sällan man endast hör dess stråkar. Jubileumskonserten i augusti bjöd ett gott undantag: ett koncentrerat framförande av ett Impromptu av Sibelius. Även vid torsdagens musikstund i Elimkyrkan var det den nordiska musiken som klingade som bäst.

Kvällen inleddes med musik av den unge Mozart. Dennes andra Salzburgsymfoni fick dock en alltför vek och spretig hållning. Klangen och balansen blev dock bättre i de anslutande satserna. Fortfarande med för otydlig frasering. Som konsertens extranummer gavs en av yttersatserna ur symfonien. Nu med den energi man tidigare inte fann men
också med en tydligare fraskänsla. Generallt sett hade man dock behövt en tydligare musikalisk ledare en dirigent.

En trippelkonsert av Telemann spelades med passande frisk karaktär. I kontrast till detta stod en mycket romantisk mellansats, med färgrikare klang och mycket rubato. Ett stilbrott måhända, men en tolkning av
satsen som var i undertecknads smak. I de snabbare partierna av konserten saknade jag dock ett lättare och pregnantare ackompanjemang konserten blev ojämn. De tre solisterna, Jonas Lindgård, Richard Kontra
och Charlotte Fregelin spelade på instrument till låns från Sparbanksstiftelsen. Två av dem är utlånade till orkestern, den tredje till musikstuderanden Karoliina Saloheimo.

Gunnar Hahns Lapplandia-triptyk var en chosefri bekantskap. Folktonen är given men den långsamma satsen ljöd i mina öron som en vemodig parafras på någon Gershwinmelodi. Övertygande ensemblespel, självklart gestaltat,
med klang, karaktär och i den första satsen dessutom med harmonisk tydlighet.

Konserten fick en välbekant avslutning med Griegs Holbergsvit. Det var en tolkning med rejäla nypor, frejdigt spelad. Snabbt gick det ofta, på gränsen var väl det ibland, men givande som helhet. Det var musik man
tog sig an med säkerhet i uppfattningen. Den sköna Air-satsen spelades med ett samlat pianissimo och skänktes också mycket allvar. Det bästa kvällen hade att giva.
Björn Östlund




Mer läsning

Annons