Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Patricia Svensson: Känslan av en tidning

Annons

Vi har pratat mycket om den de senaste dagarna. Den som gjort tidningen till det den varit i alla år. Den som alla, oavsett om de tillbringat bara ett par månader eller flera decennier på redaktionen, har känt. Den som sitter i väggarna, i själen. Dagbladet-andan, som varit som raketbränsle för redaktionens journalister och fått dem att åstadkomma mycket med lite. Den som, utan att man förstår hur, får några få snabbfotade journalister att prestera lika bra - och inte sällan bättre - än resursstarka konkurrenten.

Inför denna allra sista krönika i Dagbladet har jag tänkt en hel del. Rent av våndats. Hur sätter man punkt för 115 år av nyhetsförmedling? Hur sammanfattar man allt hårt arbete, allt slit, för att varje dag förmedla så bra nyheter som möjligt? Hur berättar man om hur man svetsas samman i kampen, i jobbet för journalistiken? Hur förklarar man känslan av en tidning?

Det går kanske inte. Men jag ska i alla fall försöka.

Vi kan börja i känslan av riktigt bra journalistik. Den som får det att rusa i kroppen, pirra i magen. Starka, viktiga och framför allt lokala berättelser som gör skillnad i både stort och smått. Dramatiska besked som på en sekund ställer all planering på ända till förmån för en snabb utryckning till en skottlossning i Töva. Bilder av en apatisk,ukrainsk flicka på Sundsvalls barnsjukhus. Ett amerikanskt, långhårigt rockband poserande vid fontänen i Vängåvan. Ett hemligt möte för en intervju med en ung man som gått under jorden för att Sverige bestämt att han inte hör hemma här. Stressade landstingspolitiker på pressträff efter en rekordkort och dyr chefsanställning. Eller samling i Liden för att fira utmärkelsen Årets by.

Till Dagbladet hör också känslan av att aldrig ge upp. Att knyta näven i fickan när storebror rapporterat bättre och mer – och snabbt komma igen med en ny, ännu mer kittlande krok. Att rycka ut sent på kvällen för att man bara inte stod ut med att avstå bevakningen av en storbrand i Kovland. Att trots att det egentligen känns omöjligt börja göra tv-inslag, till och med dagligen, för att sprida den lokala journalistiken på fler sätt.

Dagbladet innebär också en känsla av samhörighet. Med varandra – och med läsarna. Att arbeta på den här tidningen är långt mer än ett jobb. Det är att vara en del av en kamp, att hela tiden ge sitt yttersta, att visa jävlar anamma. Varje dag, år ut och år in, närapå som en familj. Genom upplageframgångar, nedskärningar, nya samarbeten och dödsfall.

Sen har vi känslan i hjärtat. Den som just nu gör ont. Som gör att vi egentligen inte vill sätta punkt. Som gör att vi bara vill fortsätta kämpa, fortsätta vara uppstickaren som gör det omöjliga. Som vill vara Dagbladet.

Men tiderna förändras. Journalistiken hittar nya vägar när tekniken gör det. Människor upptäcker fler sätt att orientera sig, skaffar nya verktyg för att kommunicera. Den klassiska papperstidningen som förr var vårt enda sätt att distribuera nyheter utmanas från alla fronter. Våra bevakningsområden vidgas samtidigt som de spetsas. Berättandet breddas och vi måste tänka nytt. Och det är faktiskt i grunden bra. Det är inte logotypen eller kanalen som är viktigast i vårt arbete – det är journalistiken.

Så nu får vi försöka blicka framåt. Torka tårarna, sträcka på oss. Det finns nämligen en känsla som är alldeles särskilt viktig för historien om tidningen Dagbladet. En känsla som vi ska bevara framför alla andra.

Stoltheten över Dagbladets insats för journalistiken och den speciella relationen med läsarna kommer alltid att utgöra en inspiration, både för oss själva och för andra. Den tar vi med oss till arbetet på Sundsvalls Tidning, där vi nu tillsammans fortsätter att göra lokaljournalistik med samma själ och hjärta.

Jag kan nog utlova en del jävlar anamma också.

Mitt varmaste tack för allt stöd genom åren. Tack för orden, bilderna, tipsen och inspirationen. Utan er hade det inte blivit mycket berättat.

Vi ses!

Mer läsning

Annons