Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Per Bjurman: "Den bästa skolan"

/

NEW YORK. Det var ju inte riktigt så det kändes medan de pågick.
Men i efterhand är det väldigt lätt att se att söndagarna på Dagbladets sportredaktion var den bästa skola som nånsin gick att få i det här yrket.
Närapå tre decennier senare sitter jag i New York och ser tillbaka på dem med stor tacksamhet.

Annons

Nyheten att Dagbladet ska läggas ner hade varit tråkig även om jag saknat en egen relation till den ärevördiga tidningen.

Det är alldeles oavsett ett sorgligt tecken på att tidningsdöden som härjat i mitt nya hemland också nått Sverige – att kollegor riskerar att förlora jobben känns alltid jobbigt.

Men nu är det dessutom ett personligt slag.

För jag har faktiskt jobbat på Dagbladet, en sommar och en höst i slutet av 80-talet.

Det var så här:

Jag hade gått som barn i huset på Borlänge Tidning sedan jag var femton och våren 1987 fick jag för mig att jag vill testa något nytt och svarade därför på praktiskt taget alla annonser om sommarvikariat i Journalisten. Det är svårt att föreställa sig idag, men det var så då. Det var bara att välja och vraka bland vikariaten i några tidiga vårnummer av facktidningen Journalisten.

Den förste som nappade var en Pelle Ehnberg, jämnårig sportchef på Dagbladet i Sundsvall, och jag sa ja direkt. Det verkade vara rätt sorts go i honom – och han snusade Ettan lös med precis samma iver som jag.

Så här i efterhand kan jag ju erkänna att det sved lite när de bara någon dag senare hörde av sig även från Gotlands Tidningar. En sommar i Visby framstod, om ni ursäktar, som lite hetare än en dito i Medelpad i mina 19-åriga ögon...

Men jag är glad att det blev som det blev.

Det visade sig ju snabbt att det gick att ha kul även i Sundsvall. Namn som Skeppsbron och Privé är för evigt fastnitade i den del av hjärnan där man lagrar sina ystraste ungdomsminnen.

Och så träffade jag utmärkta människor som i flera fall blev vänner för livet. Rock 'n' roll-stjärnan Björn Brånfeldt, till exempel. Den briljante Hasse Berglund, som visserligen jobbade på ST då men kom till Dagbladet vad det led. Tore S Börjesson, som jag långt senare återförenades med på Aftonbladets nöjesredaktion. Oförliknelige Kenneth Pettersson, salig i åminnelse. Och Ehnberg själv, som visade sig ha just så mycket go som jag anade redan vid anställningsintervjun och ledde sportredaktionen som Kenny Dalglish en gång ledde anfallen i hans älskade Liverpool.

Men framförallt fick jag lära mig hantverket i grunden – i synnerhet under de monstruösa söndagspassen på den klassiskt inpyrda reaktionen på Köpmangatan; i princip en kopia av den jag hade vuxit upp på i Borlänge – svenska tidningsredaktioner hade på den tiden en alldeles särskild sorts stämning, och en särskild sorts original, som gick igen vart man än åkte.

Jag vet inte hur det är idag, men då var ett söndagspass på sportredaktionen på en sådan lokaltidning något av det mest utmattande en journalist kunde utsätta sig för.

Man skulle täcka allt, ringa in uppgifter från samtliga fotbollsmatcher i de allra mest perifera serierna, skriva referat, sedan ringa in även resultat från lokala orienteringstävlingar och tennisturneringar och bowlingmatcher och skriva även dem, samtidigt ha koll på nationella sporthändelser – och sedan var det dags för kvällsmatcherna i fotbollsserierna.

– Så här kan det ju inte fortsätta, det orkar jag inte, minns jag att jag tänkte när jag efter en söndag rasade ihop i sängen i andrahandslägenheten i Skönsberg.

Men tack och lov bet jag ihop och fortsatte, för det var på de där skiften – och under liknande övningar hemma i Dalarna några år senare – jag fick upp tempot, utvecklade uthållighet, lärde mig att ta människor, förstod att värdesätta det som inte nödvändigtvis är världsscoop men likafullt viktigt och började bygga det som på sportspråk kallas en lägstanivå och i skrivsammanhang är ett slags ryggradsstandard som ovillkorligen måste finnas när textmängden som ska produceras blir riktigt svettig.

Det har gått snart 30 år och idag bor jag på Manhattan, men jag är fortfarande tacksam för, och har nytta av, lektionerna i de luggslitna kontorsstolarna på Köpmangatan.

So long, Dagbladet.

Du var en förträfflig skola.

Mer läsning

Annons