Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så kommer dom med sina stackars trumpeter och klarinetter...

Det gnisslar, väser och skrapar. Till en början. Nya spelläxor varje vecka. Orkesterrepetitioner med stenhård disciplin. Grejer att komma ihåg. Tider att passa. Det borde inte gå. Men eleverna kommer till Kulturskolan i Sundsvall och 400 stampar otåligt i kön. Och belöningen kommer. Det är kul att spela, om det så bara är ett distat e-ackord på elgitarren...
Se även läckert bildspel!

Annons
Läsåret tickar mot sitt slut. Våren är musiklärarnas skördetid. De flesta har klarat sig igenom det bitvis plågsamma nybörjarstadiet.
Fiolerna gnisslar mindre, det kommer toner ur trumpeten och gitarristernas fingertoppar har härdats.
Det går att spela ihop. Man har fattat vad det handlar om. Att passa tiderna till repetitionen, att instrument ska stämmas, att dirigenten bestämmer och att man måste hänga med i noterna. Hela tiden.
Lisabet Lindbäck, 11 år, vet. Hon sitter och fingrar på sin svarta plastklarinett och visar greppen och hur man hanterar rörbladet. Snart ska hon spela med nybörjarorkestern.
Första repetitionen var så häftig, det lät så mycket och det blev så starkt. Det var något helt annat än att sitta ensam och spela, säger hon.
Jo, hon tycker att det är väldigt roligt.
Korridoren utanför kupolsalen fylls med unga musikanter, mammor, pappor, småsyskon och en vitskäggig farfar; Bertil Hemmingsson från Ljustorp. Varje onsdag kör han till Alnö för att hämta barnbarnet Andrea Hemmingsson och hennes kompisar som ska spela i orkestern.
Det är helt okej. Vi pensionärer måste ställa upp när barnens föräldrar jobbar och inte kan skjutsa, säger han.
Även han konstaterar att tiden är gynnsam. Nu är det kul att lyssna på ungarna när de spelar blues på valthorn, oboe, trumpet, trombon och flöjt.
Lugnt och stilla tågar eleverna in i kupolsalen. De vet var de ska sitta och är så seriösa som bara 11-åringar kan vara.
Musiklärarna sitter bland eleverna för att stötta och förstärka trumpetstämmor, trombonstämmor, slagverk och allt vad det är.
Bijan Tohiani-Rizi dirigerar, och det är ingen demokratisk process. Nu är det han som bestämmer, räknar in och får ihop det hela.
Och det är precis som rektor Ann-Britt Sörensen säger.
Det är på riktigt.
Det är för mycket torrsim i grundskolan med all teori. Så är det inte här, säger hon.
Man sitter inte och såsar med en trombon i en orkester. Eller bangar till pukan när man inte ska. Misstag hörs och märks. Man måste hänga med och göra sitt bästa.
Samspelet mellan lärare och elever är nästan vackert att se. Närvaron i nuet är total, för musik handlar väldigt mycket om timing. Betänketiden är noll och allt ska sitta.
Och det spelar ingen roll om man är tjej eller kille, 10 eller 14 år, kommer från Alnö eller Nacksta. Alla blir tagna på allvar. Det finns positiva förväntningar. Du klarar det! Kunskaper och färdigheter vässas. Konserter väntar och då måste man stå för det man gör och den man är. Med tiden vet alla att det inte finns några genvägar som leder ända fram.

Musikskolan blev Kulturskola 1999. Sedan 1975 håller man till i den gamla domsagan på Floragatan.
Den runda kupolsalen är perfekt för ensembler.
Den rundade korridoren på övervåningen har utmärkt akustik för små konserter.
Undervisningsrummen är ljusa. Alltid utrustade med ett piano och en stereoanläggning med inspelningsmöjligheter.
I källaren ligger instrumentförrådet och arkivet, och där finns rummen för rockbanden.
Lyssnar på slagverkslärarens Pierre Söderbergs lilla band som består av elever från trean på det estetiska programmet.
Vi repar fem låtar inför en konsert den 11 maj, säger Pierre.
De kör en Nordmanlåt och \"Whole lotta Roses\" av AC/DC.
Om de hade ställt sig på Nalen 1965 och rivit av de här låtarna hade de blivit rikets rockhjältar. Det är tight och bra och det svänger på schemalagd skoltid. Ämnet heter Ensemble B.
Allt medan den individuella undervisningen pågår runt om i huset. Och det märkliga är att man känner igen nästan alla låtar.
I ett rum jobbar Staffan Groth med en ung sångelev. De kör Blood Sweat & Tears gamla \"Spinning Wheel\". Och det går att spela Joan Jett & the Blackhearts \"I love rock and roll\" på två cello.
Träffar Mariah Gammeddehewa från Matfors. Sångelev som kämpar med Billy Prestons \"Song of Joy\".
Och man undrar vad de lyssnar på därhemma. Vilka hjältar har de?
Överallt får jag samma svar.
Det är olika.
Lite vad som helst.
Allt möjligt.
Bra musik.
Jag vill ha namn. Men får inga. Inte förrän jag kommer till personalrummet och träffar Ulf Wickberg. Han älskar Miles Davis och Led Zeppelin. John Bonham och Robert Plant är hans hjältar.
Djävulskt tungt. Djävulska riff.
Han undervisar i slagverk, elbas och trumpet och jobbar med orkestrar. Och lite bekymrad är han i dag. En konsert planeras och det är svårt att hitta en bra linje.
Elever som kan spela \"Dunderklumpen\" på saxofon och klarinett har kämpat bra. Det är inte så enkelt. Men det låter så mycket mer om ett distat e-ackord på en elgitarr och ungarna älskar det.
Ulf Wickberg tycker lite synd om alla som kommer med sina stackars trumpeter och tromboner och kämpar på i stark motvind.
Men lyckan kommer om man uthärdar och övar. Lyckan kan vara att sitta i saxsektionen i storbandet LUST- som står för Länsungdomsstorband. När det hettar till och de magiska ögonblicken kommer.
Måtte det bli så.
Ulf Wickberg vill inte att hela världen ska låta som Radio Rix.
Komprimerad ljudbild, lite dynamik. Anonyma låtar väller ut, trummaskiner, statiska rytmer. Man blir hjärndöd av det till slut!
Och han tycker lite synd om alla tjejer som sjunger och vill gå vidare. Det spelar ingen roll hur bra de är. Råkar de vara lite mulliga eller inte är tillräckligt snygga är det kört. Fame Factorys regler härskar.
Det är hårt att vara ung och det är lätt att ta avstånd från alltihop och odla det gamla beprövade. Men det går inte. På Kulturskolan handlar det om att mixa och plocka fram det bästa ur varje epok. Även om det är svårt att hitta de nya hållbara låtarna och de inspirerande artisterna i dagens övermäktigt stora musikflod.

Det har blivit så mycket bättre. Om man tänker efter.
Dagens elever slipper de fasansfulla musiklektionerna som kunde få musikintresset att tvärdö bland de mest hängivna. Minns när fröken plockade fram sin unikabox med trianglar och kastanjetter på träskaft. Man fick sjunga: \"Jag hamrar och spikar och bygger en bil\" och plinga på triangeln i baktakt. Läsa fjärdedelar och åttondelar på flanellografen. Tatte, tatte, tatte ta....Hur kul var det?
Nu finns det roligare låtar än \"Spanien, är ett land, där man dansar tango.\"
Spelböckerna är utrustats med cd-skivor, med inspelat komp. Som den värsta karaokemaskin. Skolan har utrustning för att göra egna cd-skivor med komp.
Pianoeleverna behöver inte sitta ensamma.
I ett rum finns det plats för en hel pianoklass, med elpianon på rad. Klangen går inte att skilja från ett vanligt piano. Alla 80 tangenter finns med och fingrarna känner igen motståndet.
Spela efter noter är altjämt självklart. Men gehörsspelet har också sin plats.
Det spelas jazz och folkmusik och det blandas friskt.
Och det går att få undervisning på dragspel och nyckelharpa.
Vi har till och med haft svensk säckpipa under en period, berättar Ulf Östholm, biträdande rektor.
Det mest udda han har spelat är arabisk näsflöjt. Ett sensationellt instrument med oanade klanger och möjligheter. Förmodligen mindre trevligt att rengöra.

Många kulturskolor i Sverige har infört terminsavgifter.
I Sundsvall är undervisningen gratis och det gör en viss skillnad. Det finns exempelvis utrymme för uppsökande verksamhet.
För meningen är att alla ska få chansen att prova på.
Alla blir inte musiker. Men det är ingen belastning i livet att kunna hantera ett inrtsument och kunna sjunga. Och det man får med sig som barn bakas in i personligheten. Den som stimuleras till att hitta uttryck i konsten utvecklar sitt kreativa tänkande.
Vi vill ha vuxna i Sundsvall som tycker att kultur är viktigt för människor, det är en del av vårt jobb, säger Ann-Brittt Sörensen.
Musiken är universell. Den bygger broar mellan människor och nationer.
Musiken förlöser känslor. Uttrycker känslor.
Men allt är inte gratis. Som elev får man hyra instrument. Skönt för den som spelar oboe, som kostar runt 25 000 kronor.
Och vem köper sig en marimba för 9 000 kronor? Vem har plats med pukor och slagverk hemma i trean? Duktiga och pålitliga elever utan möjligheter att öva hemma får låna nycklar till övningsrummen på skolan.

På eftermiddagen kommer Daniel Olausson till sin cellolektion.
Vi har setts förr. Han minns.
Det var 1996 eller 1997. Jag gick i en Aspbergerklass på Alnögården. Jag spelade låten Längtan på piano för dig. Minns du?
Hans lärare Åke Hedman skrattar.
Han minns allt. Han minns alla låtar.
Visst minns jag den lille pojken där vid pianot och det vemodiga pianostycket som borrade sig rakt in i hjärtat.
Vill du att jag spelar det igen? Jag har inte gjort det sedan vi träffades.
Den unge mannen sätter sig vid pianot. Fingrarna minns. Längtan fyller rummet och hittar rakt in i hjärtat. Igen. Och det är gratis.
Jo, jag har Aspberges och ett otroligt minne, säger han och skrattar.
Ibland kan det vara riktigt bra.

Fakta/Sundsvalls Kulturskola
Skolan har cirka 4 000 elever och ett 40-tal lärare. Alla är behöriga. De flesta har själva gått på musikskola, fortsatt på folkhögskola ett par år innan de har gått på musikhögskolan i fyra år.
Kulturskolan undervisar även i bild, drama, dans och kreativt skrivande.
Gitarr, piano och flöjt är alltjämt de populäraste instrumenten. Ämnet sång har kommit starkt och kan snart ligga i täten.
Kulturskolan samarbetar med kulturen i Sundsvall, som Kammarorkestern och Teater Västernorrland.

Mer läsning

Annons