Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så överlever du tiden som tonårsförälder

/
  • Många föräldrar pratar om en maktkamp, men barnet vill inte ha makt. Det vill kanske ha en glass, eller spela tv-spel, men inte makten, förklarar Kristina Grebelius på föräldramottagningen.
  • Försök bjuda med barn som isolerar sig i gemenskapen, och se till att de gemensamma stunderna inte fylls av utfrågning och förmaningar.
  • Ett typiskt tonårsrum? För att tonåringen ska hjälpa till med det gemensamma ansvaret som att städa hemma bör man låta barnen lära sig att ta eget ansvar under uppväxten.

Livet som tonårsförälder kan te sig som en prövning med bråk och ständig oro.
Men undvik att ta dig an rollen som övervakare, trots oron.
– Ge hjälp, men var inte kontrollant, säger Kristina Grebelius på föräldramottagningen.

Annons

För många föräldrar är det en stor omställning när barnen kommer upp i tonåren.

– Föräldrarna har haft barnet hos sig och väglett det, sedan händer något vid 12–13 års ålder där de inte riktigt hänger med, säger Kristina Grebelius som är socionom och jobbar inom socialtjänsten och Sundsvalls kommuns föräldramottagning.

Det kan också innebära en sorg när barnet går från att vara litet till att bli tonåring.

– Det kan vara som att få ett annat barn, säger hon.

Tonåren är en tid då barnet söker sitt eget liv och identitet, och kan av många föräldrar ses som tuffa år.

– Vi ser på tonårstiden som ett jätteproblem, men det innebär också möjligheter att ha större barn. Det är möjligt att diskutera med barnet på ett annat sätt. Men om man inte orkar – sök hjälp tidigt.

De vanligaste frågorna gäller bråk eller brist på dialog med sina tonåriga barn.

– De flesta som kommer hit till föräldramottagningen har svårt att nå varandra och hamnar i ständiga konflikter. Oron är en drivkraft att ta kontakt med oss, säger Kristina Grebelius.

När hon frågar vad det är föräldrarna är oroliga över brukar svaret vara att tonåringen ska ”hamna på Navet”. Men enligt Kristina Grebelius är problemet snarare det omvända numera. Många ungdomar sitter hemma och isolerar sig vid datorn.

Oron är i grunden något positivt, men risken om man oroar sig väldigt mycket är att man visar att man inte har tilltro till barnets förmåga och det i sin tur kan sänka barnets självkänsla. Men det finns förstås tillfällen då oron är befogad och man behöver hjälp.

– Det finns två saker som gör mig orolig när jag hör föräldrar berätta om sina barn, och det är svåra självskadebeteenden eller misstanke om droger, säger Kristina Grebelius.

Här är hennes råd om några situationer som kan uppstå i en familj med tonåringar:

Gräl

Skäll inte på barn som skäms. Det är oerhört jobbigt för barnet som till varje pris ha kvar relationen. Små barn kan i sådana lägen till och med sätta händerna för öronen.

– Man kan aldrig uppfostra med skam, säger Kristina Grebelius.

Barn kan säga väldigt hemska saker i affekt. Man kan inte tillåta att ett barn säger vad som helst, men det är alltid den vuxnes ansvar att hålla sig på rätt sida om gränsen för vad som är ok att säga, förklarar hon. Och om man gått över gränsen eller gjort fel, bör man kunna erkänna det och be om ursäkt utan att reda ut vem som sagt vad eller älta.

– Man får ta ansvar för det man gjort.

Det är också bra att som vuxen tänka på hur man uttrycker sig. Det uppfattas ofta som mindre anklagande att säga "jag” än ”du”. Till exempel kan ”Jag orkar inte höra på så hög musik när jag kommer hem och är trött efter jobbet” kan uppfattas som mindre förebrående än ”Du lyssnar alltid på så hög musik”.

Undvik också orden ”alltid” och ”aldrig”, som i: ”Du lyssnar aldrig på mig” eller ”Du kommer alltid hem sent”. Det stämmer antagligen inte och kan också det tolkas som provocerande av tonåringen.

Barnet isolerar sig

Om ens barn isolerar sig, till exempel framför datorn eller för att han eller hon är nedstämd, bör man försöka bjuda in barnet i en gemenskap. Ibland kan det vara bra att ta hjälp av andra, som exempelvis mor- och farföräldrar, som kan uppfattas som mer neutrala.

Man kan som förälder frestas att förmana eller fråga ut barnen vid middagsbordet eftersom det kanske är den enda stund då alla är samlade. Men enligt Kristina Grebelius bör man undvika det om man vill att barnet ska delta i gemenskapen i stället för att dra sig undan.

Fundera över hur stämningen i familjen är vid sådana tillfällen. Om man frågar ut barnet kan det uppfattas som ett förhör.

– Uppfostra aldrig barn vid matbordet brukar jag säga. Låt matsituationen bli lustfylld, säger hon.

Man måste inte heller prata om det som är ett problem. Om barnet till exempel har problem med skolan har han eller hon redan hört om det tusen gånger förut.

Grupptryck

Många föräldrar är oroliga över att deras barn ska dras med när kompisar försöker få dem att exempelvis dricka eller snatta. Enligt Kristina Grebelius är det bra att ge barnen möjlighet att tänka igenom innan hur de ska agera om det händer. Då är sannolikheten större att de fattar rätt beslut.

– Ställ frågor utan att moralisera. Till exempel, hur gör du om någon ber dig hänga med och snatta? Unga människor behöver möjlighet att tänka efter före.

Barnet tar inte ansvar

Enligt Kristina Grebelius har barn som inte hjälper till i det gemensamma ansvaret med städning och matlagning när de blir större ofta inte behövt ta eget ansvar, anpassat efter sin förmåga, under uppväxten. En 5-åring kanske själv kan få ta ansvar för att välja sina kläder, en 7-åring för att ta med sig skolväskan och en 13–14-åring för att gå upp i tid på morgonen och gå till skolan.

För att visa barnet att man litar på det bör man som förälder undvika att bli en kontrollant, men däremot vara ett stöd och ge hjälp om det behövs.

– Men man ska inte låta barn ta ansvar för det vuxna ska ta ansvar för, säger Kristina Grebelius.

När det gäller skolarbetet är det lätt att den vuxne tar sig an rollen som just kontrollant, och det kan bli mer föräldrarnas projekt att klara skolan än barnets, säger Kristina Grebelius. När hennes egen son i tonåren hotade med att inte sköta skolan om han inte fick som han ville gav hon inte efter, utan lät honom ta ansvaret – och konsekvenserna.

– Det är ju hans liv, säger hon.

Läs också: Föräldern – en vd med kallt huvud och varmt hjärta med fler konkreta tips om barnuppfostran (PREMIUM).

Mer läsning

Annons