Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Saknar psykisk hjälp två år efter fruktansvärd olycka

/
  • Tidigare var Ann-Louise Alfredsson intresserad av mycket, nu är det inget som lockar.—Jag har tur som har anhöriga och vänner som engagerar sig och bryr sig. Själv tar jag inga initiativ.
  • —Mitt liv är som ett stort svart hål. Jag sitter här, men det fyller ingen funktion, säger Ann-Louise Alfredsson som vill ha psykologisk hjälp för att få fatt i sitt känsloliv igen.
  • —Det positiva som hänt med mig efter olyckan är att jag har mer empati nu. Jag kan känna med folk, känna smärtan, säger Ann-Louise Alfredsson.
  • Bästa hjälpen har hon fått av sjukhusprästen, där har stödet fungerat och varit värdefullt. Men hon är sällan glad längre utan skrattar med folk för att få vara en gänget.

—Jag kommer ihåg skylten där det stod Hassela, sen är det svart. Ann-Louise Alfredsson har inget minne alls av vad som hände, det dröjde tre fyra dagar innan hon vaknade upp på sjukhusets intensivvårdsavdelning. Två veckor senare transporterades hon till Umeå för vård. Ansiktet var alldeles söndertrasat.

Annons
Ann-Louise Alfredsson var på väg på motorcykeln när en älg plötsligt dök upp och kollisionen var oundviklig. Pojkvännen dog. Ann-Louise Alfredsson överlevde.
I Umeå opererades hon i sju timmar. I dag har hon nio titanplattor i ansiktet. Det är jobbigt att tugga och prata, när hon ska borsta tänderna måste hon först smörja in med bedövande salva för att klara smärtorna.
Det har gått över två år.
Släktingar har fyllt i en del av minnesluckorna.
Ann-Louise har bredare kindben nu och glasögonen hon köpte precis innan kraschen passar inte längre.
Det känns konstigt, samtidigt är jag tacksam över att jag kan prata och se.
Än är hon inte färdig med operationerna. Överkäken ska flyttas ut och tänderna regleras.
Fysiskt har jag fått bra hjälp och personalen i Umeå var underbar.
Men den psykiska biten fattas. Ann-Louise har mycket att bearbeta.
Varje gång jag tittar mig i spegeln eller ska borsta tänderna blir jag påmind.
När det är varmt ute bränner det i huden, när det är kallt kommer en ilande smärta. Ann-Louise tror att det kan vara titanplattorna som påverkas av temperaturen, även om det är sagt att det inte ska vara så.
Fjärde dygnet på sjukhus kom en kurator för att prata, då var Ann-Louise inte redo. Hon träffade kuratorn några gånger, men behövde mer hjälp än så.
Kuratorn skrev en remiss åt mig till en psykolog som jag träffade någon månad senare. Jag fick veta att jag behövde medicinering och samtalsterapi och borde få komma till psykiatriska kliniken.
Ann-Louise fick en remiss dit. Sen väntade hon ett par månader.
Jag fick träffa en psykiatriker och vi samtalade 10-15 minuter. Sen kunde jag inte få en ny tid för det var sommar och semester och omstrukturering. Jag skulle få en ny läkare och kallelse efter sommaren.
Men någon kallelse kom aldrig enligt Ann-Louise. Hon ringde, hennes moster ringde, hennes mamma ringde.
Inget hände och jag tog kontakt med chefsöverläkaren för att förklara min situation.
Enligt Ann-Louise resulterade inte heller det i någon hjälp. Hon sjukskrevs via sin vårdcentral och läkaren där skickade brev till chefsöverläkaren, som ska ha godtagit att ta över sjukskrivningen och ta sig an Ann-Louise som patient.
Sen har jag inte hört någonting. Jag har försökt ringa utan att få svar. När jag äntligen fått tag i honom säger han att han har skickat papper om en neuropsykologisk undersökning som jag måste skriva på.
Ann-Louise hävdar att hon aldrig fått de papprena, och en hel del kraft har gått åt till att tjafsa fram och tillbaka. Nu har hon lämnat en underskrift i receptionen.
Men fortfarande har ingen hört av sig. Jag har inte fått någon hjälp alls på de här två åren och tre månaderna.
Under väntetiden har Ann-Louise ätit antidepressiva tabletter och sömntabletter.
Jag behöver bara ringa och tala om vad jag vill ha så ligger det ett par recept i brevlådan dagen efter, utskrivna av läkare jag aldrig träffat. Hur kan de trycka i människor de aldrig träffat mediciner?
Ann-Louise skulle vilja ha samtalsterapi och trappa ner på medicineringen.
Jag går omkring och känner ingenting. Jag sörjer inte. Men jag känner att jag vill bearbeta och komma åt mina känslor.
Som person har hon förändrats mycket sedan den där dagen då olyckan inträffade.
Jag gick utbildningar, jag var levnadsglad. Skillnaden mellan då och nu är att jag är mycket mer avtrubbad och likgiltig. Det beror nog framför allt på medicinerna.
Hon har varit på olycksplatsen tillsammans med mannen som upptäckte och slog larm om olyckan. Men inte ens då kom några minnesbilder tillbaka. Ann-Louise har hört att när man varit medvetslös så länge som hon var kan det hända att luckorna aldrig fylls i.
Jag vet att det är sant och att det har hänt. Men jag minns det inte, det är det jag måste få hjälp med att acceptera. Det här kan inte vara meningen med mitt liv.

Mer läsning

Annons