Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Snälla nån – röj upp!

/
  • Någonstans där nere, bakom det gröna, flyter Indalsälven mellan Indal och Liden. En underskön trakt som får ögat att osökt spana efter vatten. Men tyvärr ligger den blå, slingande älven gömt och inbäddad under större delen av vägsträckan upp mot Hammarstrand.
  • Så här – och ännu litet öppnare – önskar man förstås att landskapsbilden skulle vara ...
  • Kustvägen är en lyckad satsning kommersiellt och turistiskt. Men den lovar mer än den håller, i alla fall vad gäller vattenkänslan.
  • Här och där får man i alla fall glimtar av havet, utanför hälsinge- och Medelpadskusten.
  • Skog på båda sidor om en slingrande väg, bitvis grus, är den förhärskande bilden längs Kustvägen.
  • Ragvaldsnäs dansbana klassas av länsstyrelsen i Gävleborgs län som av
  • För att hitta till havet och olika aktiviteter finns skyltar längs hela Kustvägen.
  • Skarhålssjön ligger alldeles intill vägen, mellan Ragvaldsnäs och Galtström, så sjöutsikt finns i alla fall ...
  • Rastplatsen vid Skarhålssjön, ligger precis på gränsen mellan Hälsingland och Medelpad, men det är hälsingesidan som gåller, medan en betydande del av Armsjön ligger i Medelpad.
  • Golfbanan i Sörfjärden, utanför Gnarp, får också räknas till pärlorna som inbjuder till stopp efter vägen.
  • Skatans gamla fiskeläge är en turistmagnet om sommaren. Med fiskrökeri, restaurang och välbesökt småbåtshamn.

Sensommaren lever kvar och håller emot höstens ansträngningar att ta över.
Läge att om inte hemestra så i vart fall ta vara på kvällar och helger.

Annons

I bil längs turistmagneterna Kustvägen i söder och 86:an parallellt med Indalsälven i norr.

Problemet är bara att du får vänta till vintern innan det glesnar så pass mycket att "vattenkänslan" tränger fram.

Jag åkte nyligen längs båda de här sträckningarna och blev både förfärad och frustrerad.

Hur ska turisterna kunna hänföras så mycket att de vill åka de här vägarna igen och igen och igen, och helst också locka släkt, vänner och bekanta från andra delar av Sverige (och världen) att komma hit och göra samma resa? Om vi tittar framåt.

Och så till huvudfrågan: varför i hela fridens namn rensar ingen upp bland sly, snår- och storskog? Närmast vattnet, så vi – och alla turister – kan njuta.

Kustvägen, som löper från Mellanfjärden på Nordanstigssidan i söder till Fläsian i norr, har ett namn som förpliktigar.

På gott och ont.

Kustremsan i gamla Njurunda och de hälsingska norrsocknarna rymmer flera verkliga pärlor, och det försöker man också lyfta fram på ett bra sätt.

Det finns skyltar som tydligt visar vägen och beskriver byarna, baden, fiken och möjligheterna att campa eller hyra rum.

Och det vill jag säga direkt: Trolska skogen och restaurangen i Mellanfjärden håller högsta klass, i Ragvaldsnäs finns en sommardansbana som blev TV-känd för några år sedan, Galtström har också det mesta i fråga om kultur och miljö, Skatan kan vara så idylliskt att det gör ont ibland – och mycket närmare till en golfbana än från Kustvägen till Sörfjärden kan man inte komma.

Pärlor, var ordet.

Vad är då haken? Den negativa baksidan?

Jo, jag var ju just inne på det. Man ser nästan aldrig havet. Kusten, som vägen följer på behörigt avstånd ...

För mig är ändå Kustvägen en lyckad satsning. Har man inte bråttom – och det ska man ju inte ha när man är på upptäcktsfärd – och bilens stöddämpare håller för alla gropar och bulor så är det bara att åka, göra avstickare, och njuta.

Litet jobbigare då, att ta sig an den i grunden undersköna Indalsleden.

Vägen går högt, är varken störande smal eller krokig, och följder den blå älven så högt att blicken lätt borde kunna följa lägdor och nipor ända ner till strandkanten och upp igen på den bitvis branta andra sidan ...

Men detta lyckas alltför sällan. Och eftersom de turistiska pärlorna efter vägen inte på långa vägar är lika många och välutvecklade som efter Kustvägen dras hastigheten upp litet väl mycket på vägen mot mål som campingen vid Kävstabron, Motormuséet i Indal, Vättaberget i Liden, Trollbyn i Järkvissle och på jämtlandssidan Thailändska paviljongen och Döda fallet.

Det är en vägsträcka som med lätthet kan konkurrera om titeln "Sveriges vackraste". Eller skulle kunna, rättare sagt, för så igenväxt som det är nu faller ju det mesta av förhoppningar i den vägen.

Bolagsskog kan vara svår att påverka och göra något åt. Men övriga skogsägare, då? Nog borde väl en hel del av den "onödiga" grönskan kunna tas undan?

Finns det verkligen inget EU-bidrag att söka? Och kommunernas ansträngningar för att locka besökare till vår del av världen, borde inte det finnas en avdelning som sörjer för det här med att bevara en mer öppen landskapsbild? Nu när kossor, får och getter blivit en bristvara?

Jag inbillar mig nämligen att det då skulle kunna bli lättare att få fler bybor och andra intresserade – nyflyttade, rent av? – att satsa på att utnyttja och "göra pengar" på de sköna vyerna.

Älvvägen – med vattenkänsla, rent av?

Mer läsning

Annons