Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Som en japan i Paris

/
  • Fantasilöner har uppstått för att det utbildas för få läkare. Att det sedan är läkarkåren själv som hållit tillbaka antalet utbildningsplatser just för att få höga löner är en orsak så god som någon att drabbas av både yrsel och andnöd.

Annons

När den franske 1800-talsförfattaren Stendahl besökte Florens blev han så överväldigad av all den vackra konsten att han fick hjärtklappning, yrsel och hallucinationer. Detta tillstånd, som sedermera kom att kallas för just Stendahls syndrom, har jag tyvärr aldrig drabbats av. Jag säger tyvärr, för jag föreställer mig att det vore helt underbart att bli så hänförd av en skönhetsupplevelse att man rent av dånar. Den erfarenheten skulle jag gladeligen sätta upp på min to do-list, om det nu var så det funkade.

Värre är det kanske för de dussintal japaner som årligen drabbas av ett liknande syndrom, fast tvärtom, och faller som käglor på Paris gator. Deras hjärtklappning, yrsel och hallucinationer utlöses nämligen av den extrema kulturchock de utsätts för när de kommer till Paris. Inte för att allting är så annorlunda, utan för att deras romantiserade förväntningar helt enkelt frontalkrockar med verkligheten. Den ohövliga servicepersonalen, de smutsiga gatorna och de franska språkfascisterna blir för mycket. Samma symptom alltså men av en mycket otrevligare anledning. Parissyndromet kan jag därför gärna klara mig utan, men jag anar dessvärre att risken att få den typen av dåndimp ligger mycket närmare till hands.

Som till exempel när man slår upp tidningen och där får läsa om de fantasilöner som vissa representanter för läkarkåren tar ut. Alltmedan vården går på knäna. Fantasilöner som uppstått för att det utbildas för få läkare så att lönerna trissas upp. Att det sedan är läkarkåren själv som hållit tillbaka antalet utbildningsplatser just för att få höga löner är en orsak så god som någon att drabbas av både yrsel och andnöd.

Inte minst sedan man i listan över de högst betalda läkarna får syn på namnet på den läkare som nonchalerade en nära anhörigs behov av rehabilitering sedan hon drabbats av en massiv stroke. Samma läkare som gjorde sig oanträffbar under flera veckor och sedan gav mig – moi – en rejäl utskällning när jag till slut ringde på hans mobiltelefon för att vänligt efterlysa remissen. Läge för Parissyndrom även här, alltså.

Men Victoria, du vet väl att läkare är gudar? De kan man inte bara ringa till hur som helst, säger min kompis när jag beklagar mig. Och ja, något konstigt har jag alltid misstänkt att det var, men jag säger som Stefan Sauk på den tiden han fortfarande fick roller – jag är skeptisk. Fast ska det vara på det sättet så slås jag hellre till marken av den historiska konstelitens avgudabilder, än låter mig nedslås av den svenska läkarkårens taskiga moral. Och plötsligt faller allt på plats. Det är dags att åka till Florens.

Mer läsning

Annons