Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

The Shadows

Annons
The Shadows
The Final Tour
Solnahallen

Det här blev en kväll fylld av vemod och avsked men massor av glädje och gamla minnen, en kväll för oss redan frälsta. The Shadows på scenen för sista gången känns speciellt för oss som växte upp på tiden det begav sig och kanske fick våra tidiga musikaliska influenser just med den popgeneration som fostrades färgade av det brittiska popundret i början av 60-talet.
Pophistoriskt är Shadows en av världens främsta instrumentalgrupper genom tiderna. Hank B Marvins gitarrteknik har bildat skola och inspirerat massor av gitarrister och hans mjuka sound är ett av de mest kopierade. Sanningen bakom soundet:
Cliff Rickard reste till USA tidigt på 60-talet och fick då i uppdrag av Hank att köpa hem en Fender Telecaster. Cliff gjorde det men kom med fel Fendermodell, en Stratocaster försedd med svajarm. På den vägen är det. Hank utvecklade en fantastisk teknik i kombination med sitt speciella eko. Han har sen varit Fender trogen genom åren även om han har en period med Burns på sitt samvete. Två låtar lirade han för övrigt på Burns på konserten. Det påstås emellertid att han alltid spelat Fender i studion ...
The Final Tour innehöll allt en gammal ståltrådspoppare kan önska sig. Kvällen blev en odyssé nära fyra decennier tillbaka i tiden, från 1958 fram till i dag. Ändå började historien Shadows faktiskt redan 1956 med sånggruppen (!) The Drifters.
Den fullsatta Solnhallen (f.ö en skamligt dålig konsertlokal för ett så celebert besök) rös av välbehag till superhittar som Apache, Atlantis, Wonderful land, Shadoogie, Kon-ti-ki med flera. Men givetvis hoppade vi till av överraskningar också, låtar som fallit i glömska genom åren; Shindig, Gonzales´, Midnight, Savage, Piece Pipe ...
Det finns mycket spelglädje kvar i det här gubbgänget. Hank och vapendragaren Bruce Welch slänger käft med varandra och publiken. Trivsamt mellansnack som bidrar till den goda stämningen. Vokalt funkar bandet lysande och man kan förstå att många i England anser att Shadows blivit den stora popgruppen om inte Beatles fått sitt genombrott. Stämmorna sitter som en smäck i kombination med Hanks pricksäkra gitarr-fill ins. Ett Cliff-medley med Welsh som leadsinger drog ned applåder liksom Brian Bennetts fantastiska trumspel. Kul att han fick göra sitt paradnummer, Little B. Det är vad jag kallar jag trumsolo, det!
En kväll att minnas för oss om övade i garagen, kramades på klassfester och skoldanser, tränade på de berömda Shadowsstegen (vad svårt det var att spela samtidigt) och tittade på filmen The young ones hur många gånger som helst. Nu säger vi tack och adjö. En popepok går i graven. Det var kul att få vara med!

Per-Roger Carlsson

Mer läsning

Annons