Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

TV+TEXT: Fanny, 17, tog det svåra steget – bloggar om sin asperger

/
  • Fanny Hägglund bloggar öppet om sin asperger och hoppas kunna nå ut till fler.

När Fanny Hägglund som 15-åring fick diagnosen Aspergers syndrom följde ett års tystnad.
Ingen fick veta hur det låg till – tills att hon började blogga.
– Det var ett väldigt stort steg för mig att ta, säger hon.

Annons

Under hela hennes uppväxt har det varit mycket bråk, både i skolan och i hemmet. Ofta kom det tillbaka till att Fanny blivit pressad eller att något inte blivit som hon själv velat.

– Jag fick ofta utbrott, och klasskamraterna lärde sig hur de skulle göra för att få mig så, säger hon.

När Fanny gick i åttan så bokade hennes föräldrar in en utredning. Trots att Fanny själv inte tyckte att det var nödvändigt så följde hon med upp till Umeå för flertalet tester.

– När vi sedan fick beskedet om att jag hade Aspergers syndrom så förstod jag inte, jag hade nästan aldrig hört talas som asperger.

När familjen kom hem från Umeå bad Fannys föräldrar henne att läsa lite om Aspergers syndrom. Fanny slog bara föräldrarnas önskemål och låtsades som att hon inte ville veta med. För hon tyckte ju att hon inte hade asperger – men i smyg sökte hon information och läste på.

– Även om inte allt jag läste stämde så var det mycket som förklarade varför det har varit som det varit, säger hon och fortsätter:

– Men även om jag själv började förstå så trodde jag att andra inte skulle göra det. Så vi berättade inte för någon annan.

I dag är hon glad att hon fick diagnosen, även om den kom sent. Den har hjälpt henne förstå varför hon reagerar starkt på vissa saker som andra vanligtvis inte gör. Och även biten med att få kompisar.

– Jag har aldrig haft mycket kompisar i skolan, jag blev inte medbjuden till fester eller tjejkvällar. Och jag frågade inte själv heller.

– Men nu förstår jag ju att det är min asperger som gör att jag har svårt att knyta kontakter, och nu har jag blivit bättre på det eftersom jag själv förstår hur jag fungerar.

Det var i början av januari 2014 som tanken slog henne – att det var dags att dela med sig av sin historia till andra. Hon startade då bloggen och började sakta skriva en text som skulle förklara, en text som skulle avslöja, en text som skulle lämna henne naken och sårbar.

– Jag publicerade inte texten direkt, den låg sparad ett tag. Jag vågade inte.

I tre dagar låg den som ett utkast innan Fanny vågade – och orkade trycka på publicera.

– Det var ett väldigt stort steg för mig, att blotta mig för alla att se och att visa vem jag egentligen är.

Hennes mamma som alltid varit stöttande blev oerhört chockad när hon fick reda på steget som hennes dotter precis tagit.

– Det tog nog ett tag för henne att smälta att jag helt plötsligt ville dela med mig av min historia. Men sedan började hon dela mina inlägg på sin Facebook. Det märktes att hon var och är stolt över mig, säger Fanny.

Därefter har endast positiva efterföljder visat sig. Peppande kommentarer, en förändring inom Fanny själv och även i hur andra pratar med henne.

– Jag tycker det är viktigt att prata om sådant här, för jag är en unik människa som alla andra – inte en diagnos.

Fanny är nu 17 år gammal och efter det avgörande steget med bloggen är det mycket annat som har hänt.

– Jag har lärt mig att ta mer kontakt med folk och jag är nu bättre på att utmana mig själv och prova nya saker.

Och snart är det dags för ännu ett stort steg för i höst börjar Fanny på folkhögskola.

– Det känns väldigt pirrigt, det är lite jobbigt med nya saker. Men jag tror att det ska gå bra.

Efter att Fanny valt att vara öppen med sin diagnos så fick hon även en ny bästa vän – en hund vid namn Lykke.

– Utan Lykke vet jag inte hur jag skulle klara mig. Och hon har även blivit en bra väg till att på ett naturligt sätt ta kontakt med nya människor.

Framöver är drömmarna stora, trots att fokus just nu ligger på att börja på folkhögskola.

– Jag vill att fler ska kunna ta del av min blogg, jag tror att det kan hjälpa andra som kanske gått igenom samma saker som mig.

– Jag vill hjälpa folk som har det svårt, så mitt drömjobb i framtiden är att jobba med barn som har någon funktionsnedsättning.

Mer läsning