Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tvingas till sjukpension

Lars Sundin från Sundsbruk förlorar 3 300 kronor i månaden när hans sjukpenning övergår till sjukersättning - för nu är han \"sjukpensionär\". — Det känns mer som en allmosa än en värdig ersättning. Nu får jag mindre än vad min 82-åriga mamma får i pension, säger han.

Annons
Sommaren 1992 fick Lars Sundin sin första hjärtinfarkt. Då var han 45 år och arbetade som chaufför.
Jag var ute och klippte gräsmattan. Plötsligt kände jag en stark smärta över bröstet och säckade ihop.
Det var inte alldeles oväntat. Hans pappa hade dött, 50 år gammal, i en hjärtinfarkt och hans bröder har hjärtproblem.
Och jag hade inte fattat hur illa det var för mig.
Innan året var slut hade han genomgått en by-passoperation. Efter ingreppet mådde han riktigt bra under en längre period och kunde fortsätta att jobba i ytterligare 7-8 år.
Mitt jobb var att hämta mjölk hos bönderna och jag trivdes med det.
Sedan tog det tvärstopp. Kärlkrampen slog till med full kraft och våren 2000 var det dags för en ny operation.
Men det blev inte så mycket bättre. Jag har ofta ont i bröstet och jag måste ta det väldigt lugnt.
Medicinskåpet är välfyllt och han måste alltid ha nitrotabletterna inom räckhåll.

Han har varit sjukskriven sedan sommaren 1999.
Eftersom han ingår i en del forskningsprojekt vid universitetssjukhuset i Umeå ville läkaren ha det så.
Jag har alltid ställt upp. Om inte annat för alla de som kommer efter mig, säger han.
Men nu får han inte vara sjukskriven längre.
I november flaggade Försäkringskassan för en förändring. Sjukskrivningen som ger rätt till sjukpenning skulle upphöra för gott och bytas mot sjukersättning det som tidigare kallades för sjukpension eller förtidspension.
Det var väl okej, och jag var beredd på att jag skulle förlora några hundralappar i månaden. Något annat kunde jag inte tänka mig.
Men förlusten blev betydligt större.
Förut fick jag ut 11 000 kronor i månaden. Nu får jag 7 700 kronor. Det känns mer som en allmosa än som en värdig ersättning.

Pengarna räcker till det allra nödvändigaste.
Jag fick rådet att söka bostadsbidrag, men det går inte eftersom min fru jobbar och vi har en gemensam inkomst som överstiger 200 000 kronor. Ska vi få bostadsbidrag måste vi skilja oss, enligt killen på Försäkringskassan. Visst skulle jag kunna flytta till sommarstugan och skriva mig där, men så vill jag inte göra. Jag ogillar system som gynnar den som fuskar. Och vi har varit gifta i 25 år och vi trivs med det.
Sjukdomen begränsar honom. Nu när ersättningen krymper blir livsutrymmet ännu mindre.
Med tanke på att jag faktiskt ställer upp för hjärtforskningen kunde jag ha fått behålla min sjukpenning. I stället hamnar jag i en situation där jag får mindre i pension än min 82-åriga mamma. Jag får väl ut lite mer när jag så småningom får min ålderspension. Just nu känns det väldigt tungt. Jag trodde att vi hade ett bättre välfärdssystem som inte tvingar sjuka att leva under så små omständigheter.
Han känner sig sviken.
Jag har jobbat och betalat skatt och jag trodde att vi hade en regering som värnade om våra välfärden.

Mer läsning

Annons