Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi kan ducka för kulorna

Det är fysik. Skavsår som läker. Det är kemi. Lättnaden som uppstår då vi inte längre tyngs av barlast. Det är psykologi. Den där djupare harmonin.
Att plötsligt kunna hantera en livssorg.

Annons

Att uppleva lögner, orättvisa och vanmakt är plågsamt. Alla tankar i vargtimman. Alla tårar. Alla tankar om dagen. All ilska. Alla tankar om kvällen. Möjligheter som surrar fast sig vid omöjligheter. Tankarna som snurrar ihop sig och tvinnas ut och snurrar ihop sig igen. I samma klump. Samma oreda. Allt som inte är skönt till något inträffar som gör att vi ser.

Ser det vi hela tiden sett, men nu med insikten om att inget går att förändra. Ord som rubricerats som vanmakt tills polletten faller ned. Nu bara sköna och befriande.

Vi kan inte förändra någonting.

Att inte längre ha något vi måste stänga in. Mota bort. Något som stör rytmen, något som ilar i tystnaden. Att inte längre störas i njutning eller avbrytas i glädje. Att inte längre blanda ihop sorger. Att inte besudlas av obekväm skam, tvingande skuld. Att i stället se att det som tidigare upptagit så mycket av tanke och kraft sväva fritt, som en dimslöja, en lätt skugga som inte förmår skymma någon sikt. Ett väsen som inte tar någon som helst energi.

Så enkelt att förhålla sig till plötsligt, men ändå svårt att beskriva.

Plötsligt förstod jag. Ja, men vad? Att det var som det var. Men visste du inte det? Jo. Men. Jag trodde hela tiden att jag skulle kunna lösa problemet.

Det är då krutröken lägger sig bakom tankar som krigar i huvudet, ömsint hopsnickrade problemlösningar som en efter en fallit som korthus, vi kan se klart. Inse det självklara.

Jag har ingen del i det här. Jag är ingenting i detta. Det är hen som för ett krig, ett vilset krig inom sig. Hen kan skada mig om jag tillåter det, men jag kan välja. Jag kan se över hens markoffensiver, jag kan ducka för kulor som viner. Alla tankar kring detta, som ständigt vindlar mellan hjärta och hjärna, kan jag låta vila. Jag kan ge vika. Jag är inte på något sätt oumbärlig. Hen för sitt krig oavsett. Hen bygger sitt avstånd. Jag kan inte hindra luften, intentionen.

Det är när vi ser det, att jorden snurrar sitt varv ändå, som vi kan lämna. Livet handlar visserligen väldigt mycket om att fungera i ett sammanhang, men det handlar också om att fungera inför sig själv. Att fungera inför sig själv är att fråga sig vem man vill vara.

Ibland står vi där inför fullbordat faktum. Det är fasansfullt och oerhört befriande.

Du kan inte förändra någonting.

När fasan släppt och krutröken falnat finns du där. Den du bestämt dig för att vara. Kvar är att leva ditt liv så vackert som du önskar.

Det är uppenbart förvånande hur enkelt det är.

Det är både fysik, kemi och psykologi.

Mer läsning

Annons